Tungt sinne.

Jag vet inte om jag orkar skriva men jag känner att jag måste få ut en massa ord som har fastnat och kletat sig fast i hjärnan. Jag vill inte tala med nån om det heller. Då är det skönare att få skriva av sig det.

Jag önskar att Pixie var så gammal att hon förstod, så jag kunde tala med henne. Vill att hon ska vara lika ledsen som jag.
Jag vill att M ska vara hemma och vara förstående och trösta mig, fast jag vet att jag aldrig skulle gråta i hans närvaro.

Jag har inte vågat gråta än. Inte en tår har fallit.
För jag vet inte när jag kommer sluta då.
Jag vill vara stark.
Jag har inte tid att vara ledsen.
Jag har inte tid att gråta.
Jag vill att folk ska kunna vet utan att jag säger något.
En liten stund orkar jag bara sitta där och inte minnas något. Skratta och allting är som vanligt igen.

Har något ont i ryggen och i axlarna. Sorgen har kanske satt sig där istället. Huvudvärken kommer och går.
Vill vara som K och bara gråta ut allting, men när ska jag ha tid med det?
Nu? Nej, det går inte.
Varför kan jag inte tillåta mig själv att gråta? Dom ligger ju där och bränner.
Jag har aldrig varit med om nånting sånt här förut. Jag vet inte hur man gör.

En gång, men då var det pappas farmor. Vi hade bara firat jul ihop, fast jag tillät mig inte själv att gråta då heller. Började men blev arg på mig själv och sprang ut ur kyrkan, på begravningen, för jag hade ju inte rätt att gråta. Det var ju inte min farmor.

Vet inte om jag kommer trycka på "Publisera inlägg"s knppen. Lite väl personligt. Fast det känns något lättare.
Jag vill bo inuti mig själv ett tag. Lämna hela världen utanför och bara bubbla. Slippa höra, se, lukta.

Jag vill träffa min ängelfarfar och spela Skille bland molnen.
Jag tror inte på Gud eller något annat högre väsen.
Jag är ateist men jag fantiserar att min farfar cyklar omkring på sin cykel, i sina för stora gummistövlar, med sin morakniv, en midsommarvarm dag som aldirg tar slut och titta till rågen som precis har blivit tröskmogen.
Han tugger lite på ett rågfrö och hummar förnöjt.
Nu får han äntligen damma ur tröskan.
Han cyklar vidare och försvinner i en dimma.
Han finns fortfarnde i mitt minne och min fantasi och där kommer han förevigt få bo. Han var världens bästa farfar.
Jag hoppas han vet det...

På hans ena lillfinger saknades det en bit. Den blev avkapad av ett tröskbord. Men det var inte tillräckligt långt ner för att nageln skulle sluta växa. Så han fick alltid klippa en lite spets som växte fram.

Nu känns det ännu bättre...