Det känns som jag har det på mina axlar och ingen som kan hjälpa mig att bära det. Alla har sina liv så varför skulle mitt vara intressant att finns i?
Jag vill vara så himla stark och klara mig ur det här som jag brukar göra. Med båda fötterna i cement, men jag börjar redan känna att det knakar. Det är inte riktigt stabilt där under.
Jag orkar inte fälla mer tårar.
Jag orkar inte tänka mer.
Jag orkar verkligen inte.
Och ingenting blir bättre av att alla rutiner man har försökt att med kniv och gaffel få fram, rasar så fort dörren öppnas varannan vecka.
Jag känner att bitterheten kommer att ta över och det är nånting som jag hatar. Jag vill inte vara en gammal bitterfi**a som sitter och klagar på precis allt. Jag vill ha en paus ifrån mitt liv och bara för en liten sekund inte behöva bry mig överhuvudtaget.
Vissa tar till spriten, andra till Gud. Jag vet ifan vad jag ska ta mig till.
Och nej, M har inte läst det här. Tänker inte tvinga honom och han får själv läsa det när han vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar