Det hela började med att jag skulle försöka ta mig till Apoteket. Mina enda jeans hade inte torkat riktigt ordentligt än så jag slafsa ihop något med tights, mysbyxor, luvtröja och en stor tjocktröja. Glada i hågen är vi redo att förflytta oss från A till B då nycklarna helt plötsligt inte finns där dom jämt brukar vara.
Jag känner temperaturen stiga några grader för mycket, Liten gnäller och vill gå. Hon är ju redan klar för lääääääängesen. Jag vet hur ledsen hon blir för minsta högning av röstvolymen så för att få ut min frustration så drämmer jag in foten i väggen.
Visst, lite lugnare blir jag men det hjälper inte så mycket som jag hade hoppats på. Tills slut sliter jag av mig dom alltför varma kläderna och börjar om.
Jeans, tröja, jacka och skor. Sen börjar vi leta igen. Då hittas också nyklarna och vi kan äntligen börja våran färd.
Nu däremot värker lilltån så jag knappt kan gå på foten.
Jag börjar allvarligt ifrågasätta min intelligens. Jag är väl för tusan ingen anabolastinn muskelbyggare som måste slå på saker och ting för att må bättre? (Inga fördommar här inte.) Hoppas verkligen att den mår bättre imorgon.
Lillskittån alltså.
Intelligensen vet jag aldrig om jag kommer att få tillbaka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar