Fundersam.....

Det där hålet man har försökt att fylla i halva sitt liv är ju fortfarande kvar. I hjärtat eller var det nu sitter någonstans. Vissa kanske har ett större hål att fylla än andra men man vet aldrig vad det är som saknas och vad man ska fylla det med. Alkohol, droger, kärlek, vatten, vin, gåtor, måleri, jobb.
Även den satans rastlösheten som får det att klia i huden. Som skaver sönder den fina ram som man har satt runt sitt liv. Man känner sig starkast i hela världen men ändå känner man sig som ett litet barn som vill bli tröstat.
När kommer bli lugn och ro kroppen? När kommer det stillas? Varför kan man inte få tjyvläsa lite i sitt manuskript över livet?
Det ska ju alltid vara något som inte stämmer. Något som upptar hela huvudet med tankar. Smalare. Inte kasta nycklarna i vattnet. Inte skära sig på kniven. Kommer jag bli en mördare till slut? Otäcka tankar som jag trodde man var tvungen att tänka för att inte göra dom sakerna.

Varför kan inte karljäveln vara ett riktigt råsvin så jag kan lägga min energi på att hata honom på riktigt? Måste det bara ligga och småputtra?
Varför kan jag inte bestämma mig för vad jag vill göra av mitt liv? Varför måste jag sitta i en gråzon och kämpa för att få det att gå runt?
Jag önskar jag hade haft ett rejält mål i livet som jag hade kunnat sträva efter. Nu ska jag krångla mig in i dom snårigaste av storskogar för att med lykta och kompass försöka hitta nån jäkla stig att följa.
Den oroliga anden i kroppen gör sig ännu en gång påmind och vill ut. Virvlar runt i huvudet och stökar till. När allting spretar åt olika håll är det svårt att styra. Att försöka lägga sin energi på allting samtidigt göra att det blir tvärstopp och apatin tar över istället.