Det blev en GrönRöd kurs idag.

Idag har jag varit på en väldigt intressant föreläsning om....ja, hur ska man säga?
Okej, det är en kvinna som har gjort olika "upprop" som hon kallade det. Alltså hon annonserade ut i tidningar och radio och annan massmedia om att hon ville ha tag på gamla sorters bönor, ärtor och dylikt. Det hade visst varit olika såna här upprop. Blomsteruppropet, grönsaksuppropet, m.m.
Jag tror hon samarbetade ihop med genbanken. Dom vill alltså ha tag på uråldiga bönor till exempel, plus historien bakom, för att kunna bevara och odla fram dessa gamla växter igen.

Det är ju det som har försvunnit. Vi köper en fröpåse i affären och svär värre än fan själv över att hälften dör av angrepp och resten dör av torka. Dom växter som finns nu är inte alls lika tåliga som förr.
Hon berättade underbara historier om mammor som inte hade godtjänt någon fru till sina söner och därmed låtit sönerna vänta på att morsan skulle trilla av pinn så man kunde skaffa sig en liten avkomma som kunde ta över gården.
Men eftersom det mest fanns krutgummor för en herrans massa år sen så dog ju dom flesta inte förren dom passerat hundraårsstrecket och därmed hade även tiden runnit ut för sönerna.
Men då hade man tagit in extrapersonal. Pigor och drängar eller liknande som fick ta över.

Nu till det väsentliga i historien. Dessa mammor hade fått bönor, ärtor och dylik av sin mammor som dom nu sådde och tog frön av. Dessa fröer ärvde sönerna och sen den pigan eller drängen som kom till gården som sen gav det vidare sin sina barn och barnbarn.

Det är helt fantastiskt att till exempel samma ärtsort har funnits i hundrafemtio år och bara förflyttat sig fem mil!
Redan innan vi började odla i vårat land så sa jag att jajg ville ha gammeldagsa sorter och nu fick jag ännu mer lust att förkovra mig i ämnet.
Det kanske det här man ska ägna sig åt? Börja lite smått för att sen bara bygga på sin kunskap? Inte som jag har gjort förrut. Störtdykt ner i ingemansland och tröttat efter en pisskvart.
Det är även något som känns i hjärtat. Låter säkert jättetöntigt i vissa öron men det känns som bomull i min kropp.

På tal om kropp så vet jag vad som var problemet hela tiden men som jag inte riktigt ville erkänna för mig själv.
Hormonerna har verkligen ställt in sig för att göra mitt liv till ett rent helvete. Dom har inte synkat ihop sig efter förlossningen tror jag.
Eller så är det så här jag kommer att få leva resten av mitt mensiga liv. Med en grav PMS som gör livet förjävligt för resten av världen. Men man ska väl vara jävligt tacksam för att man fungerar som man ska och bara sitta och hålla käften!!

Hahaha...närå.... Ilskan har lagt sig för tillfället.
Nu är det bara lite över en månad kvar tills nästa gång och jag längtar redan........NOT!!