Jag vet att det är så typiskt svenskt att klaga på vädret men nu måste jag fan göra det. När jag blir för varm sjunker mitt humör ner i underjorden. Exakt likadant som när jag inte har ätit ordentligt. För varm?
Jag menar när det här jävla vädret gör så man konstant går omkring men en svetthinna över hela kroppen så gör man som Hulken och blir helt förvanlad.
Willy Wonkas farsa verkar vara som en snäll gamla farbror jämfört med hur jag känner mig just nu. Det bubblar nå så fruktansvärt i kroppen av outgrundad ilska så jag vet inte vad jag ska göra av den.
Ska i och för sig träna imorgon och hoppas verkligen att det mesta rinner av mig då.
Jag låg fan vaken till klockan ett igår kväll för att hjärnan var överhettad och kunde inte koppla av. Jag tror att P fick en sväng av det idag också. Det tog över en timma och lägga henne och inte ens när hon somnat kunde hon slappna av utan låg och vred sig.
Nä, tacka vet jag får. Sorry. Tacka vet jag vintern. Då kan man iallafall reglera hur mycket man vill frysa eller svettas.
Nu måste man ju sitta framför frysen med dörren på vid gavel för att känna någurlunda normal temperatur. Och det här är väl bara början. Men nu har jag iallafall klagat klart.
Blev sjukt nere när jag insåg hur lite pengar vi har att leva på den här månaden.
M betalade förvisso middagen idag, jag lagade, men det ligger grejer överallt som är hans. Dags att ta en storstädning igen.
Men det är väl bara att göra det bästa av situationen. Man blir ju mätt på gröt också.
Jag önskar bara jag hade någon att skrika ut ilskan hos, fast tyst.
Någon som höll handen och smekte örat och humöret med vackra ord som bara kommer fram när dom är sanna.
En som kunde ställa upp på tusen nålar utan att röra en min bara för den visste att det skulle hjälpa mer än tusen rosor.
Någon som kunde lufta hjärnan och dofta den med liljekonvalj istället för bränt kött och massdöd.
Min hjärna och kropp känner varandra utan och innan och har tröttnat ut på varandra likt ett gift trätande par. Är det ingen som vill gifta om sig med dom? Gifta ner och in.
Blajblaj....Usch!
Mitt hjäta älskar P mer än vad ord och krita kan beskriva. Jag saknar Farfar men kan fortfarande inte tänka på det för jag kan inte börja gråta. Inte än. Inte nu.
Jag önskar bara, av hela min kropp och själ att P kunde ha fått träffa honom. Inte som då utan den Farfar jag kommer ihåg. Han med Saaben.
Varför kunde inte han ha fått levt för evigt? Varför kunde inte någon jävla elak jävel ha dött istället? Varför måste det göra så ont även när tusen miljoner jävla minuter har passerat? Läker inte tid sår i själen?
Bland det finaste mina föräldrar har gett mig är mina syskon. Utan dem hade jag inte haft en bästa kompis som jag skulle kunna hugga i sten för.
När hjärnan roterat ytterligare en helkroppsvänding så tänker man på hur fort vintrarna har blivit varma, fästingarna förökats sig och hur lite tid kommer P få i den här världen?
Kommer vi hinna se allt vi vill? Kommer hon någonsin trötta på ordet Bullä? Kommer hon också få något i livet som gör att det växer fram ett leende så fort tanken nuddar medvetandet?
Jag hoppas det för jag förgås över att tänka något djupare på´t.
Over and Out.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar