Att läsa kommentarerna om Helena Jonsson är skrämmande, kusligt och ett äckligt exempel på total saknad av medmänsklighet. Stora ord. Absolut! Men det är tydligen det enklaste som finns att sitta hemma och skriva sån spydiga kommentarer att det skulle bli klassas som grov mobbing om det kanske skett på en arbetsplats eller skola. Eftersom kvinnan ifråga har satt omänsklig press på sig själv som gör att hon inte presterar lika bra i detta sammanhang som i det lite mer avslappnade sammanhanget i världskuppen gör ju det inte mer rätt att hacka, skälla, gapa och skrika.
För vem vinner en aktiv medalj? Är det för sig själv eller är det för det svenska folket? För vems skull tränar den aktive arslet av sig för att nå sina drömmars mål? För sig själv eller är det för att stilla den svenska omättnaden på att få sätta andra länder på plats och visa dom att vi minsann är en skräcknation när det kommer till sport. Dom ska darra av fasa när Sverige nämns.
Personligen tycker jag vi ska glädjas med dom aktiva för dom medaljer som dom vinner än att sitta och slita vårat hår och gråta över dom medaljerna dom missar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar