Artikeln i Bärsingen

En bekant stod på BB med en födande fru vid sin sida. Han kommer plötsligt ihåg att han har ett möte på Arbetsförmedlingen.

Hans plikttrogenhet har drillats upp under många år i samma företag men som plötsligt fick ett abrupt slut på grund av att han inte jobbat tillräckligt länge på samma företag. 13 år var tydligen bara en pisskvart inom detta företag.

Han ringer plikttroget till Arbetsförmedlingen och berättar varför han tyvärr inte kan komma till det bokade mötet. Han möts inte utav gratulationer eller ett förstående för situationen som kan leda till att man bokar om mötet.
Nej, han blir kallt utskriven från Arbetsförmedlingen och därmed från akassan.
Han var inte på arbetsintervju eller någonting annat arbetsrelaterat. Han sökte inte praktikplats eller någonting som kan leda till att man får in en fot någonstans. Nej, han stod bredvid sin fru och väntade på att en ny människa skulle komma till världen.
Det var inte skäl nog att missa ett avtalat möte på Arbetsförmedlingen. Han var därmed en smitare, en fuskare och skulle få samma straff som alla andra oförmögna jävlar som inte tar sig i kragen, klipper sig och skaffar ett jobb.

Är det inte meningen att Arbetsförmedlingen ska jobba för att inte finnas? Hur tänker man som handläggare när man får detta samtal? Varför väljer man bort medmänsklighet mot Systemets regelverk?

Den nyblivna pappan har inte bara ett nytt barn att ta hand om. Han måste dessutom ta upp stridsyxan mot både Arbetsförmedlingen och akassan. Han måste oroa sig för saker som egentligen borde var självklara. För det handlar inte om världsfreden. Det handlar inte om jordens fortsatta existens. Det handlar inte om vårat lands säkerhet. Det handlar förtusan bara om att boka om ETT möte. ETT möte.