Ibland känns ensamheten precis som när man drömmer om ett iskallt, nypressat glas jos bara för att man är så törstig. Ett sug efter någonting man vet att man inte kan tillfredsställa. Tänk om man bara kunde ha en liten vän att få lätta sitt hjärta för. Inte en unge som bara kan säga va hela tiden eller en katt som bara ska klappas utan en som förstod, gav goda råd och gjorde så att vardagen blev lite lättare att hantera.
För här sitter man, med en utväxt som det skulle finnas böter på, körtelknölar som en bergsbestigare skulle jubla över, hårdjungeln på benen är så svår att den mest bereste upptäcktsresanden skulle åka vilse. Ett desperat försök att mantra bort det dåliga självförtroende med orden Jag duger som jag är, Jag duger som jag är. Kapitalistsvinet har väckts och är jävligt svår att tysta. Vatten och nudlar. Helst skulle jag vilja vakna upp tio kilo lättare i morgonbitti. Få bättre hy, fila bort celluliterna.
Fast jag undrar om det inte bara skulle räcka med en kram....
Deprimerande skit att läsa men det är så det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar