Varje gång man hade gjort ett prov i skolan och man kände sig nöjd så visste man att det skulle gå åt skogen. Om man däremot kände sig missnöjd så visste man att det hade gått bra. Än en gång fick jag bevis för detta.
Jag var otroligt nöjd och glad över denna uppsats som jag tjatat om. Men ändå så gnagde tanken att det skulle skita sig. Och visst gjorde det det! Med buller och bång. Jag hade inte skrivit en enda sak rätt i den där uppsatsen. Jag hade varit för personlig, inte gett någon som helst vetenskaplig analys på någonting över huvudtaget, jag hade misslyckats totalt.
Ska erkänna att det kom en tår och för första gången i mitt liv kände jag ett oerhört tryck över bröstet. Sånt där som dom bara brukar säga på film. Nu vet jag hur det känns. Det är inte behagligt. Men efter att ha ventilerat mig lite och besvarat kritiken så känns det lite bättre.
Jag kan antingen göra om den till den första oktober eller gå om kursen nästa år. Och det är det jag helst vill göra.
Jag börjar nämligen två nya kurser vecka 35 (det är vecka 33 nu) och vet med mig att jag inte skulle klara av att klämma in min uppsats däremellan. Och dom här veckorna som är kvar vill jag ha för att förbereda mig för dom nya kurserna, leta upp kursmaterial och litteratur och läsa in mig. Jag tänker vara så jävla förberedd som det bara är möjligt.
Sen är det den tyngsta stenen kvar. Väntar fortfarande på csns beslut om mitt fortsatta studiemedel. Kursen innan sommarkursen avbröt jag för jag hann inte med och nu fick jag inte godkänt. Med dom nya csn reglerna så ligger jag jävligt pyrt till för att inte få beviljat ett enda rött öre.
Och vad fan ska jag göra då? Leva på M? Troligt. Knalla till soc går inte för då måste jag vara inskriven hos af och det går inte eftersom jag studerar.
Jag har mailat dom två kurserna som jag kan komplettera uppgifter till för att klara dom. Hoppas dom svara snart för om det är möjligt så får jag stryka mina förberedelseplaner och plugga andra saker istället.
Ibland överväger jag jävligt hårt varför jag håller på med det här överhuvudtaget. Det skulle ju vara så mycket enklare att bara gå till sitt jobb, dag ut och dag in, få sitt lönebesked i slutet av varje månad och sen vara nöjd.
Varför kan jag inte nöja mig med det?
Antagligen för att det skulle döda mig en liten bit i taget tills jag knappt fanns kvar. Jag vill lära mig och jag vill bestämma själv vad jag vill jobba med.
Pessimistskitar som sitter och säger att man ska nöja sig med vilket jobb som helst kan dra. Klart att man kan slava ett tag, tills man får tag i det man vill ha. Det säger jag inte emot men att man ska vara tacksam för det lilla jobb man får är rent skitsnack. Jag tänker inte bli en sån som är så bitter över sin situation att man tar varje tillfälle i akt att sjukskriva sig eller släpa benen efter sig bara för att man hatar att man lever.
Ett jobb ska vara någonting man kanske inte längtar till att gå till varje morgon men det ska inte ge en dödsångest så fort väckarklockan ringer.
Om jag ska slava ihop till min pension så ska jag fan ha trevligt under tiden!
Så! Nu har jag fått ur det ur systemet. Det var ju bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar