Tänk så det kan bli.

Jag klippte medvetet håret kort på mitt barn. Dels för att det var väldigt slitet och dels för att det var sommar och väldigt varmt. Vet av egen erfarenhet hur skönt det kan vara med kort hår på sommaren. Sen har barnet begåvats med sin mors hårgener så det var liksom ingen tvivel om att det skulle växa ut igen. (Själv sitter jag med tre personers tjocklek på håret.)
Jag har medvetet undvikit att handla och klätt mitt barn i alltför flick- och pokjaktiga kläder. Dom får gärna vara färgglada, slitstarka eller snygga men jag har hoppat över dom värsta rosafluffiga klänningarna eller slipsprydda skjortorna.

Allt detta har rört till det i huvudet på människor och barn. Barnet i fråga har aldrig blivit kallad för flicka av främmande människor, utan pojke. Barnen på kusinernas gård är konfunderade och nästan provocerande i sina funderingar om barnets kön och varför hon ser ut som en pojke.

Det här var ingenting som jag tänkte på eller förberedde innan barnet var fött. Det har bara blivit så naturligt. Kanske kommer det ifrån att man aldrig själv har fastnat i någon mall som samhället så snällt har skapat och för att dela in människor i olika fack så man vet var man har varandra.
Jag kunde inte heller bry mig mindre hur andra människor klär sig, eller inte. Vill människor lägga ner hela sin själ och sitt liv på kläder så fine with me. Vill dom inte så likadant.

Men att det här omedvetna valet skulle visa sig vara så upplysande hur sterotypa vi är i vårat tänkade hade jag ingen aning om.

Det är klart att ungen gillar klänningar och det finns i hennes garderob också. Det är mycket som hon gillar. Att leka med bilar, att måla med vattenfärger, att hänga med farsan i garaget, att hjälpa morsan med cykeln, att dyka, att dansa, att läsa sagor, att få vara BARN och leka som ett BARN.

Det jag hoppas kunna lära henne är att man behöver inte vara likadan, man behöver inte tänka likadant, man behöver bara vara sig själv. Jag hoppas med mina två tummar att hon orkar stå emot alla krav och normer. Nu är det väl lite väl tidigt för att hon ska springa runt i stringtrosor men det kommer. Det är jag säker på.

Jag hoppas jag kan lära henne att bli en självständig människa.

Nu ska jag sluta hoppas och ta hand om ett skrikigt litet trotsmonster som fullständigt skiter i mina förhoppningar...men som jag ändå älskar mer än någonting annat på hela den jord. Stjärnstopp...