Här sitter jag och läser dessa moralpredikande bloggarna om dessa mammor som gör allting precis som det ska vara och att man minsann är Världens Sämsta Mamma om man råkar få ett nervöst sammanbrott över att för hundrade gången försöka förklara till varför Ungen måste till dagis och inte kan vara hemma för att mamma måste plugga.
När man för hundrade gången försöker att pressa ner en rinnande bananunge i ett par skor och när hon då kommer på att just dom byxorna är det värsta klädesplagget man någonsin i hela världshistorien kan ha på sig.
Ännu ett utbrott, och nu har den lilla rännilen av svett som saktat porlat ner för ryggraden förvandlats till ett störtregn svett som jag trodde att jag skulle få uppleva först när klimakteriet drabbat mig.
Denna inre och yttre värme gör också att Tålamodet rymmer sin väg. Den lilla gnuttan som fanns kvar efter att ha fått trugat på dom förhatliga byxorna i början av morgonen. J
ag hatar mig själv och jag hatar mig själv ännu mer för jag tar ut allt mitt självhat på den stackars Ungen som vars gråt övergår mer och mer till ett otröstligt illskrik som snart kommer att väcka gamla Märta, två trappor bort.
Jag får med hela min styrkekraft tvinga kroppen att stanna kvar och inte instinktivt rusa iväg till närmaste tågstation för att aldrig mer återvända hem.
Och samtidigt har jag dessa moraliska mammor svävande över mitt huvud och med förvridna ansikten i grimaser av rent avsky.
Man får inte bete sig så här mot sitt barn. Hon kommer få men för livet. Jag är en dålig mamma som borde byta plats med den otrohetsmisstänkta kvinnan i Iran som ska stenas till döds.
Grannen kommer att soc-anmäla mig och jag kommer aldrig att få e mitt barn igen.
Jag har även förstört henne genom att lämna iväg henne på dagis. Om jag struntar i att sova så kan jag plugga på nätterna och leka med henne på dagarna.
Fast det dåliga samvetet som infinner sig så fort man stängt dörren till dagis och cyklar hem räcker gott och väl för att vara så där extra snäll, pussa, krama och läsa så många böcker ungen bara orkar lyssna till.
Jag måste sluta läsa dessa bloggar, jag måste sluta göra mig själv så förvirrad och jag måste börja lyssna på min magkänsla igen.
Tänkte avslutningsvis skylla allting på Tant Röd. Allting är hennes fel och var hon tvungen att fuck up hela jävla morgonen bara för att "Det var den tiden på månaden!?" VA!?
2 kommentarer:
Åh vad härligt att läsa att jag inte är ensam med detta hemska samvete som kommer när allt brakar och det låter som en krigszon hemma i hallen (eller duschen, köket, vardagsrummet, sovrummet eller trapphuset för den delen). Väntar på brev från soc och att grannen under oss ska ringa på dörren och säga att hon vill få oss vräkta.
Underbart att se att dessa tankar finns i andra liv och att man inte döljer dem bakom en fin fasad.
Det är väl det här som är livet. Oavsett om man är ensamstående (jag) eller inte (inte jag).
Keep up the good work!
Jo, visst är det som är livet. Jag tror inte att det där rosafluffiga livet existerar.
Tack det samma!
Skicka en kommentar