Jag var egoistisk när jag skaffade barn. Jag var egoistisk när jag valde att inte skaffa mer barn. Men jag vill vara egoistisk när det kommer till Barnet. Men inser vuxet att det inte får gå till så. Måste dela med mig. För allas skull.
Ska det vara så här? Skruvar hjärnan till sig så här vid en viss tidpunkt i livet? Är det någonting man måste gå igenom, ungefär som puberteten? Att börja tänka på döden, meningen med livet, existentiella frågor, framtiden och annat dravel som man kan spendera sin ålders höst med att försöka klura ut vettiga svar på. Jag har inte tid just nu!
Känner mig väldigt gammal när jag minns barndomen, dofter, känslor och intryck. Det är bilder som bara finns kvar i mitt huvud och som ingen annan kan uppleva. Och hur har alla dessa minnen format mig som människa?
Ja, ni höra ju! Sånt här filosofiskt tjöt fyller min hjärna, dag som natt, utan att jag kan göra någonting åt det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar