För att jag är jag och du är du.

Har aldrig sett mig själv som snygg. Visst, det finns stunder man kollar i spegeln och är rätt nöjd med resultatet av mor & fars vuxenkramandes. Men jag vet vilken liga jag spelar i och det gör mig ingenting.
Det finns inga pengar i världen som skulle få mig att lägga mig under kniven. Kanske om jag hade blivit brännskadad eller varit med om någon olycka men inte för att för sakens skull försöka förbättra någonting. Skulle vara livrädd att jag ångrar mig.
Nu när man äntligen har kommit till det faktum att det är så här man ser ut och förhoppningsvis kommer att göra i resten av ens liv.
Det tog nästan trettio år innan man kunde växa i sin födelsedagskostym och visst, det finns fortfarande en liten jävla elak röst som sitter där inne i huvudet och försöker skrika åt mig att jag inte duger som jag är. Den Djävulen har jag spöat på några gånger nu så att han ska hålla sig på mattan men det är en seg Djävel.
Kommer heller aldrig att bli en utav dom som inte tar med sig kortet ut eftersom det är så självklart att man ska bli bjuden. Inte heller den som uppskattar diamanter och världsliga ting mer än någonting som verkligen kommer ur hjärtat.
Undrar väldigt mycket på hur jag skulle reagerar om någon friade till mig och man var tvungen att bli glad över en ring och dessutom behöva bära den. Jag bär aldrig smycken. Jag har inte ens hål i öronen. Däremot har jag lite hål på andra ställen efter lyckade och mindre lyckande piercingar.
Jag är hellre ett lyckat secondhand-köp med lite skavanker och lite restaureringsbehov än en perfekt nytillverkad, massproducerad barbiedocka som alla vill ha.
Jag vet att jag kommer till rätt person när någon...köper mig höll jag på att skriva!
Nä, jag vet när jag har kommit till rätt hamn så att säga. Och än så länge duger den här ensamseglatsen väldigt bra.
Insikten och erfarenhet om detta syns när man är ute. När en av dom där så-snygg-att-han-blir-ful vill ha sig ett litet äventyr letar han sig ner till dom lägre ligorna, där en annan spelar, och slänger ut lite krokar. Förhoppningsvis får han sig en ful liten rackare med sig hem som han diskret kan slänga i andrahandssorteringen när morgon gryr.
Ingen kan rå för hur den ser ut för det är ingen som har bett om att blivit till. Hur man däremot ser ut på insidan ä en annan femma.
Varför sitter jag och skriver ner sånt här dravel så? Jo, för att jag kanske behöver dom här orden en dag. Ja, varför skriver man ner ord överhuvudtaget? Kanske för att det inte får plats mer där uppe på vinden. Evolutionen får fan snart ta och rätta till problemet med att vi går omkring med en hel jäkla hjärna som inte ens utnyttjas till fullo. Snacka om resursslöseri...