Hmm....

Huvudet råkade ut för ett uppvaknande. Hur jäkla fast i ens egentillverkade normer sitter man egentligen?
När man börjar bli så pass vuxen så man kan hänga med ens småsyskon utan att det känns pinsam och jobbigt så följer alltid ens syskons vänkrets med på ett hörn. Och det innebär, när man är äldst, att man träffar en hel del yngre människor.
Och man har ju läst och hört om hur lillasyrrans polare fångade storebrodern och sen var dom lyckliga i resten av jordelivet.
Nä, men det är alltid storebror som finner kärleken i syrrans (lillbrorsans) vänner.
När man själv befinner sig i en tvärtom-situation (nä, jag har inte skaffat lammkött, är inte ute efter någonting överhuvudtaget) så påminns man hur självklart någonting är, inne i huvudet, som man inte ens har bestämt själv.
Det ska nog mycket till innan jag låter mig övertygas om att en av manligt kön och som dessutom är, låt säga en sex, sju år yngre än mig själv, verkligen vill ha mig och inte är ute efter att "testa på" en tant.
Medan det åt andra hållet nästan är mer regel än undantag att det ska vara på ett visst sätt.
Visserligen finns det ytterligheter i detta också.
Det ska övertalas en hel del innan övertygelsen om att en tjej på 21 år verkligen älskar en 75-åring. Eller att en morsa på 53 år får ihop det med sin sons 18-åringa polare. Och att det ska hålla livet ut.
Nä, men åldern är bara en siffra och kärleken är blind.
Jo, tjenare.
Fick mig bara en tankeställare hur jag, utan att ha varit medveten om det tidigare, formats att tänka på ett visst sätt. Om vad som är lämpligt. Om hur det ska se ut. Och hur mallen formats.