Just så.

Fick poesi i huvudet när jag stod i godan ro och gnuggade bort tandsten.
Man kan visa någon att man tycker om personen hundra gånger om med dyra, exklusiva presenter men det är först när man står bakom sina ord och går till handling som det verkligen räknas.
Alltså, folk kan slänga ut fler miljardbiljoner på dom mest onödiga prylarna, för att visa sin uppskattning, för att försöka visa sin kärlek men hur ska man egentligen veta att det betyder det som personen försöker få fram?
Jag kan säga att jag tycker om dig och visa det genom att ge dig ett halsband med den vackraste rubinen. Men menar jag det?
Om jag istället hjälper dig att baka kakor när du fyller år. Eller frågar hur du mår och stannar kvar och lyssnar på det långa svaret. Kanske köper blåbärssoppa till dig när du är magsjuk.
Det är kärlek. Det är små saker som i slutändan kommer att betyda och kommas ihåg mer än materiella ting.
Att jag känner ett behov att ringa och tala med min syster igen, samma dag då vi redan har talat en timme, kanske skulle gå under etiketten Kärringskvaller men det är kärlek för mig.
Jag lyssnar, hon lyssnar. Vi töms på oviktigheter så vi får plats med viktiga saker.
Mitt barn vet att jag älskar henne för jag säger det. Jag visar det. Jag lyssnar.
Hon skulle inte veta det om jag fyllde hennes liv med saker som är är gjorda av plast istället för känslor.
Men visst, det är kul att få presenter. Men om jag får bestämma så slår en egengjord, lite skev pärlplatta alla jävla diamanter i hela universum stjärnstopp. En liten bit kärlek mot en kolbit som har legat i jorden i flera miljarder år och utsatts för extrem tryck.
Hmm...svårt val.