Status Lördag

Det kanske känns lite bättre om man reder ut röran på hjärnvinden.
I onsdags så ramlade Liten ner i det stora feberhålet. Fortsatte vara kvar där på torsdagen men klättrande nästan upp ur det avgrundsdjupa hålet igår. I morse däremot så brast stegen och hon ramlade ner igen. Och det känns som man bara kan stå bredvid och titta på. Hjälplöshet är nyckelordet.
Jag har försökt stötta upp henne så gott det går med melon, glass, våta omslag som blir brännheta efter bara några minuters vilande på det lilla huvudet, sagor, filmer och kramar. Men mest hjälper det nog att bara finnas där. Att bara hålla sig nära eller hålla handen när det inte går att hålla tillbaka tårarna för man känner sig så svag.
Men det finns ett stort argt värdelöst moln av totalt raseri hängandes över mitt sinne.
Drygt 70 meter bort bor en annan människa vars dna också flyter omkring i Barnets kropp. Visserligen har han handlat ganska bra nödvändigheter men antalet minuter han har spenderat tillsammans med sin avkomma är lätträknade. Han drabbas inte ett skit utav det här, utom att hans plånbok blir en aning tunnare. Han är ledig. Han har inga studier att oroa sig över. Han har ingen tenta att plugga till. Han har ingen brist på energi som får honom att svimma av utmattning klockan elva på kvällen.
Det skulle räcka med att han frågade. En enda liten mening skulle stormvindsblåsa bort det förbannat irriterande molnet som piskar ur sig äcklig geggamojja.
Jo. Ja. Jag skulle kunna fråga om hjälp också. Men jag är så fruktansvärt inkompetent på just det området så det är imponerande. Jag förvånade mig själv avsevärt när jag en gång ringde och frågade efter lite hjälp när jag låg magsjuk.
Så jag får skylla mig själv ännu en gång och försöka att skaffa mig ett rejält regnskydd...