Nya

http://mustahirvi.blogspot.se/

Adressändring

*flyttat*

(Det kommer inte skrivas mer här. Skriver på ett annat ställe nu.)

xxxx

En stor nackdel att ha huvudansvaret över ett barn är att man måste vara den som sätter regler, bestämmer, skäller, gormar, ryter, gnäller, svär, hotar, övertalar, förbannar, stressar och bråkar hela tiden. Klart att man kan vara den Snälla Polisen också men nu känns det som om Den Elaka Polisens uniform börjar växa fast. Vill så gärna vara den som är glad, påhittig, uppmuntrande, tillfreds, rolig, kramig, pussig, snäll, uppmuntrande, flamsig, cool, och utvilad.
Det känns som NEJ-batongen inte vill släppa taget utan vilar i handen hela dagarna.
Det ska inte behöva kännas som en börda att ta hand om ett barn. Och det gör det inte. Till stora delar av dagen.
Samvetet sitter och inspekterar minsta sak man gör. Otryggheten håller på att bygga bo och sinnet är ut och in.
Tröttheten har blivit det normala tillståndet. Likaså magknipet.
Vill bara ligga och snusa Barnet. Klappa. Viska fina saker. Hålla om och älska.
Sluta smitta henne med allt det där dåliga som läcker ut omedvetet. Det där stinkande som genomsyrar snart varenda levande cell i kroppen.

Närå

Har nu kommit till ett stadium när ångesten över mina studier börja kännas riktig jobbig att ha att göra med. Och det är ingen slentrian-ångest som vilken fjortis som helst kläcker ur sig så fort det blir lite jobbigt. Att dom kanske är tvungna att laga mat själva eller någonting annat väldigt komplicerat. Nä, den här känns som ett tryck över bröstkorgen och det blir lite svårt att andas. Det är som man har ett spännband runt revbenen som någon drar åt. Att hjärnan dessutom snurrar tusen varv i sekund så att det blir helt uteslutet att sova är ju bara en bonus.
Googlade Hoppa av en kurs och jag är inte själv att känna så här. Jag är inte själv att ha valt fel. Jag är inte själv. Redan nu känns det lite bättre. Och än en gång står jag inför det där jävla vägskälet när det gäller att välja åt vilket håll livet ska barka.
Jag vet ju inte ens vad jag vill bli när jag blir stor. Det enda jag vet för tillfället är att det inte är just det här iallafall. Den där glädjen över att få lära sig någonting nytt har förbytts mot en otroligt stark vilja att inte ens vilja lära mig. Och det känns så jävla fel.
Synd att man inte är en jävel på att skriva för det är ju skoj. Kanske man kunde knåpa ihop någon slags roman av något slag. Ja, nu börjar mina orealistiska drömmar komma krypande också. Arvet från Amerika. Vinsten på lotten man aldrig köper. Uppfinningen man aldrig kommer att uppfinna. Livet som rusar förbi medan man sitter framför skärmen och gör allting utom det man ska göra.
För gör jag bara klart den här kursen och håller tummarna kramphårt, amputeringshårt så hoppas jag att jag får plugga nån väldigt intressant kurs i sommar och i höst.
Eller ska jag ställa mig i arbetslöshetskön? Ska Fas 3 bli mitt framtidsmål?
Jag vet vad jag ska göra för att må som allra bäst men det tjänar man inga pengar på.
Skit också...

Jävlaskit

Det var då själva fan vad man hittar på andra saker när man egentligen ska läsa. Som att sitta och skriva ett blogginlägg, städa huset, lyssna på musik, sortera strumpor, rensa avlopp, tvätta, diska, bädda, tvätta fönstren, kolla bloggar, läsa twitter, läsa skvaller, uppdatera fejan, spåna på inbjudningar, sortera papper, vika tvätt, läsa tidningen, bajsa, dammtorka skrivbordet, tvätta spisen, spela spel, kolla på tv-program man missat, sitta och titta på folk som går förbi, gosa med katten, baka kaka, sy, leta pyssel, vänta tills det är dags att gå, handla, kolla hus, dagdrömma om vad man ska göra med alla pengar man kommer att tjäna när man får sitt drömjobb...

blahablaha

Efter att Barnet varit sjuk hälften av dom månaderna som gått av det här året och att Latmasken dessutom bosatt sig inombords resten av tiden så är det en hel del material som behövs gå igenom vad det gäller det här med studierna. Det hjälper inte till så himla mycket att jag nu insett att det här inte är någonting som lockar. Det är inte alls som jag trodde att det skulle vara. Jag valde helt enkelt fel. Men hade jag inte valt den här vägen så hade jag inte vetat. Och jag ska klara den här kursen så jag kan ta mig vidare.
Bara jag kommer igång...

Idag är det även utvecklingssamtal på barnförvaringen. Brukar inte vara så avancerat men pessimist som man är så tror man ju att man kommer få reda på att Barnet ligger efter i utvecklingen, mobbar, retar, bråkar, är allmänt rälig med andra ord. Fast det är inte så troligt. Inte med tanke på våra kvällsdiskussioner.

Sen kommer det hit ännu en kastrerad katt.
Okej. Hela jäkla katthistorien då. Mor och far blev kattlösa. Vi gav dom två hemlösa kattungar i födelsedagspresent. Dom var chipmärkta men inte kastrerade. Sotis och Tussan. Sotis kastrerades när hon blev tillräckligt gammal. Mor tänkte vänta till nästa löning för att kastrera nästa men då var olyckan framme. Tussan fick sex kattungar som alla klarade sig. När kattungarna var tillräckligt stora fick Tussan flytta in till mig och våran katt Mårran så att det inte skulle hända någon mer olycka och i väntan på veterinärtid. Hon kastrerades och kort därefter kastrerades Mårran också. Två av kattungarna fick ett nytt hem. Det är tre flickor och en killkatt kvar och det är killkattens tur att bli kastrerad nu. Sen väntar dom andra tre. Men eftersom dom inte får vara ute på ett tag så får han bo här så länge.
Mycket katter är det...

Behov

Ju mer man har av en viss sak desto högre blir kraven av att ha denna sak ännu mer.
Har man pengar vill man alltid ha mer pengar. Man spar ju inte ihop 50 000 kr och säger att, ja men nu är jag nöjd. Nu vill jag inte ha mer pengar. Det räcker så.
Man mättar alltid behoven efter hur stor plånbok man har. Har man en väldigt liten plånbok som för det mest är tom så har man också behov som är små. (Om man nu inte strävar efter att få vara med i Lyxfällan och smslånar sig till Kronofogden.) Det är ju inte så där så man går omkring på båtmässan och vill handla en lyxyacht till eftermiddagsfikat. Utan det räcker med att man har mat på bordet och hela strumpor på fötterna.
Börjar sen den där plånboken att fyllas ut och tjockna till sig så ökar också behoven. Nu kanske det inte är så avlägset att handla den där tvn som man egentligen inte behöver för att man redan har en fullt fungerande sak står i vardagsrummet men som är lite gammal och lite för ful. Man behöver även uppgradera sin mobiltelefon till något rymdforskningsinstrument som har en större instruktionsbok än en NASA-raket.
Plånboken slutar inte att växa och nu behöver man en ny bil. En nyare variant av ett likadant fordon. En plåtlåda med en motor och fyra hjul men som är lite vräkigare, lite nyare och lite dyrare. Och hur var det nu igen? Visst började det även växa fram ett knorrande behov av att åka utomlands också? Jo men visst är det väl så. Varför inte unna sig en resa till något exotiskt resmål som Thailand. Där talar dom ju redan svenska men i ett betydligt varmare och skönare klimat än det här trista, gråa och tråkiga landet.
Nu ter sig världen snart övervinnerlig och man har till slut skapat sig såna stora behov att det nästan blir outhärdligt.
Troligt att man kommer ihåg att man än gång i tiden satt och åt en skål med nudlar och nöjde sig med det för att det stillade hungern och inte hade skaffat sig ett behov av att äta utrotningshotade fiskar på exklusiva restauranger där kön är två månader för att ens hamna på gästlistan.
Same same but different.
Sex, droger, alkohol, mat, socker, pengar, m.m. Allting skapar behov ju mer man får/tjyvar/köper/äger/tjänar.

Tänk om man bara kunde nöja sig med det man har. Personligen har det nästan slagit runt åt andra hållet. Jag vill inte ha nåt. Det enda behov jag har är att få omge mig med dom jag tycker om. Det borde väl vara ett behov som man bara ska låta växa...

Våren

Har tillbringat helgen utomhus, på landet. Var inne på nätet en kort stund igår morse. Så skönt att slippa allt skit som man fyller hjärnan med och som man tror att man vill läsa. Satan. Vad jag längtar till mitt eget hus med trädgård och skog runt om. Där vill jag bo. Där vill jag leva. Där vill jag dö.