Envägskommunikation.

Idag har det blåst orkan hela dagen. Gick och handlade äppelmos och vi höll på att flyga iväg, båda liten och jag.
Annars? Idag brukar M komma hem och det känns att man är själv. Känns som om det vore skönare om man var ensamstånde eller hade M på ett vanligt jobb, 9-5.
Nu vänjer man sig vid att ha nån som hjälper en under en tid och sen får man klara sig själv resten av tiden. Men vi får ju fina pengar och det är ju nästan bäst. Jaja...bara några dagar kvar nu.

Talade med Syster idag och hon är inte sur eller arg. Visst hade hon blivit det först men sen förstod hon ju att jag inte alltid kan ställa upp.
Vi kan se varandra från våra balkonger nu. Så nära bor vi.

Tänkte på det förut, tänk om man fortfarande var ihop med den man först blev tillsammans med. Eller ännu längre tillbaka, den man frågade chans på och svarade ja första gången. Då skulle jag vara ihop med Jens Strömberg! Hahaha....
Eller den man kysste första gången, eller låg med.
Tänk dom som varit ihop med samma kille/tjej i hela sitt liv. Aldrig varit med nånannan. Dom måste ju verkligen ha träffat rätt på en gång. Eller så lever dom oerhört slentrianmässigt och orkar inte hoppa ut i djungeln av alla singlar.
Dom kanske inte törs.
Tänk om det fanns en standardålder för allting. Alltså att man måste skaffa nån innan man kom till en viss ålder annars skulle man.....inte dö, det är lite för drastiskt, kanske åldras tio år extra för varje år som gick utan att man blev tillsammans med någon.
Snacka om att det skulle finnas skenäktenskap.
Men om vi säger så här då: Man måste vara gift innan man fyller 28 (lagom tid för att leka av sig) och så känner den här grejern som gör att man åldras extra, biologiska klockan kan man ju kalla den, att man passar perfekt, bra, ganska bra eller funkar-om-man-inte-bor-ihop-bra.
Och så lever alla lyckliga tills man dör och kommer till en annan planet.
Ängel kan ju vara ett alternativ också men fan vad det måste finns många av dom för det har ju redan kolat en himla massa folk redan. Tror inte dom får plats här. Ojojoj...det märks att jag inte har nån att prata med.

Ja, ska ju skriva ner så jag inte glömmer att fråga M sen.
Jag undrar om karlar blir kära eller om dom bara: oj, hon var snygg, henne vill jag hänga med ett tag, och så går det några dagar, månader, år sen kommer det en annan snygg tjej förbi och han bara: oj, hon var snygg, ja hänger på henne istället.
Eller om dom blir så där kära. Så där riktigt pirr-i-magen-kära så dom inte vet vad dom ska göra, kan inte äta och ler varenda gång dom talar eller tänker på personen i fråga.
Jag personligen tror på det första alternativet. Tror inte dom blir lika kära som vi tjejer. Faktiskt. Men det måste jag fråga experten själv när han kommer hem.
Fast han tror ju att homosexuella tänder på sig själv för att dom är av samma kön som dom tänder på.
Ja just det! :)