När jag hade fyllt sex år och började på lekis så fanns det i huset en öppen spis som inte fungerade längre. Dom hade målat den grön och satt man där inne så hade man koll på vad dom andra barnen hade för sig utan att man själv behövde vara med.
Där spenderade jag många timmar.
När jag sen började skolan och man skulle utvärderas på kvartsamtal så var standardsvaret på hur jag skötte mig i skolan följande:
-Hon är jätteduktig på lektionerna och kan mycket. Men hon säger aldrig någonting och hon räcker aldrig upp handen.
Sista gången jag fick höra det svart var på gymnasiet i andra eller tredje ring. Jag kommer inte ihåg när man slutade med kvartsamtal men under hela min skolgång så var det så.
Och det stämde.
Jag räckte aldrig upp handen men när läraren kom för sig att fråga istället så kunde jag oftast svaret.
Är vissa människor födda med denna sociala inkompetens?
När jag senare började arbeta på stadens bibliotek så fick jag frågor slängda i ansiktet hela dagarna och jag var tvungen att träna upp mig på att tala med andra människor.
Såna som man inte kände. Och oftast så gav det någon slags tillfredställelse tillbaka. Man blev lite glad varenda gång man hade lyckats få tag på den eftertraktade boken.
Efter det började jag arbeta på en monteringsbana och allt det jag hade tränat upp försvann. Där behövde man inte tala med någon och jag kunde fortsätta att läsa böcker under lunchrasten, istället för att sitta och diskutera med dom andra jobbarkompisarna.
Idag när jag var och tränade träffade jag en gammal kollega från bibliotekstiden. Vi hamnade på motionscyklarna bredvid varandra och man kunde riktigt ta på hur hon ville börja tala, för man gör ju så.
Känner man varandra, det kan vara hur ytligt som helst så ska man, efter det obligatoriska Hej!, tala om allting och ingenting. Spelar ingen roll hur oviktigt det är, man ska bara mala på.
Som tur var så hade jag inte mycket kvar av uppvärmningen så jag kunde snabbt smita därifrån.
Men framför mig satt det den värsta sorten av dom alla. När dom har talat slut på en person så letar sig ögonen som fiskekrokar att haka fast i någon annan stackare som dom kan suga tallusten ur.
Mig lyckades hon få tag på i omklädningsrummet. Där skulle det stötas och blötas om hur varmt det var. Och jag försökte med mycket viljestyrka att klättra in i skåpet och låsa om mig men insåg snart att det inte var den smartaste idén jag kommit på. Så jag sprang. Jag sprang som om det hade gällt livet och jag lyckades undkomma med lite skrapsår på hälen.
Nåt som slog mig senare var att man säkert skulle ha kunnat kalla det typiskt svenskt men vad är det för ett skituttryck egentligen? Jag undrar vem det egentligen var som uppfann det. Säkert någon politiker.
Jag känner mig ganska svensk eftersom jag är född här och jag bor här. Vore det inte lite konstigt om jag skulle bete mig typiskt amerikanskt? Eller iranskt?
Om man anser sig vara svensk, får man inte bete sig så då? Nä, det är alltid bättre att vara någonting annat.
-Tänk om vi kunde vara lite mer sydeuropiska?! Lite mer eldiga?
Nä, jag gillar vårat gråa land och jag är stolt över alla gråa människor som bor här.
Och ja, jag tycker om alla dom färgglada med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar