Kluven.....

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till mig själv. Om jag ska tycka illa om mig för att jag har satt oss i den här situationen eller ska jag tycka synd om mig själv för det var faktorer som spelade in som jag inte kunde styra över.

Jag har allt som allt tackat ja till varenda kurs som jag har sökt och kommit in på. Vilket i slutändan blev sju stycken. Sex utav av dom gick under vårterminen och det innebar att jag skulle plugga 325%. Jag försökte verkligen men det gick inte och för att inte förlora alla kurserna hoppade jag av tre av dom för att kunna klara resten.
En hann jag inte klart på grund av att dels prova-på-programmet gick ut och dels för att jag inte hade råd att skaffa det riktiga programmet till datorn. Men, jag har resten av året på att göra klart kursen och fick i födelsedagspresent programmet. Nu ska det BARA bli installerat så jag kan göra klart kursen.

Jag fick ett brev i mitten av sommaren av CSN att jag inte hade fixat tillräckligt med poäng för att dom skulle kunna godkänna fortsatta studier eller, dom ville ha in mer uppgifter om varför jag inte klartat tillräckligt med poäng och att beräkning om fortsatta studiemedel skulle dröja innan dom fick in dom nya uppgifterna.
Sagt och gjort så skrev jag ner som det var och hoppades på det bästa. Men det var inte skäl nog ansåg CSN. "Vi kan inte ta hänsyn till den förklaring du gett".
Vad skulle jag ha gjort? Slitit mig sönder och samman? Studerat 24 timmar om dygnet? Jag visste inte att man inte fick hoppa av kurser. Jag läste det aldrig någonstans.
Att jag gjorde ett nybörjarmisstag och tackade ja till allt som bjöds kostade mig tamefan allting. Kunde jag vrida tillbaka klockan så skulle jag inte tveka en sekund på att göra det.

Jag kom iväg till Soc anings sent. Det tar ju alltid ett tag med pappersarbetet. Jag är även inskriven på arbetsförmedlingen.
Men. Klarar jag den här sommarkursen som jag avslutade idag så räcker poängen till för CSN och dom kan börja beräkna mitt fortsatta studiemedel. Men under tiden måste jag vara latent arbetssökande och bara vänta.
Det är nästan det värsta. Att inte vet om det blir ja, nej, kanske, aldrig.

M vet ingenting om det här och jag har inte sagt något heller. Tycker inte att han har ett skit att göra med hur mitt liv ser ut. Bara om det påverkar P på ett negativt sätt och hittills har jag lyckats få fram mat på bordet varenda dag.
Men när jag nästan tvingar honom att skaffa ett bättre boende så han kan knyta bättre kontakt med sin dotter och avlasta mig lite så låter det att jag är slösaktig, att jag inte kan hantera pengar och så vidare. Hittills har jag varken sagt bu eller bä och jag skiter fullständigt i vad han tycker.
Jag vet hur sanningen ser ut och jag har gått länge och gnagt på den men kände att jag var tvungen att sätta det på papper.
Eller ja, skriva ner det iallafall så kanske tankarna klarnar lite grann.
Känner mig bara ensam.......