Bakspegeln

Jag hittade en dagbok som jag började skriva när jag blev gravid. Jag ska nog skriva lite i den varje gång jag hittar den och sen ge den till P när hon fyller 18 eller 20 eller nåt. Det var ingen trevlig läsningen men jag förstod saker lite bättre. Dom problemen jag trodde startade när P föddes kom ju långt innan dess. Jag var i princip själv hela min graviditet. Arg och ledsen var jag också. Men sen börjar man fundera om det kanske var självvalt? Omedvetet?
Äsch, spekulationer leder ingenstans. Det största problemet, som alltid har varit ett problem, är våran totala brist på kommunikation. Hade vi talat istället för att smsat så kanske det hela hade varit annorlunda. Men nu har det gått över ett år och tanken på att försöka igen är obefintlig. Nej, inte en chans. Vi passar nog bäst som vänner. Eller ovänner.
Förresten har jag nog helt lagt ner tanken på att någonsin hitta någon igen. För hur i hela helvete skulle det gå till? Tror inte jag trillar över min dröm-man när jag cyklar till och från dagis eller åker till Ikea med mitt X. Nä, jag kommer nog sitta här ensam och bli lika patetisk för att platsa i en Lasse Åberg-film.

Idag var en riktig bra morgon. Ett litet utbrott när jag klädde på henne och när vi skulle gå men annars var det riktigt bra. Skönt för jag är inte arg idag. Vi fick en rejäl promenadvända igår. Vi var inte hemma fören halv sex så det kan ju ha varit en bidragande faktor till att hon vaknade ganska sent, utvilad och glad. Jag har försökt att gå och leka när jag hämtar henne från dagis men det har inte fungerat på sistone. Utbrott och åter utbrott. Det gick bättre igår när båda kusinerna var med. Hoppas på en lika trevlig fredagskväll. Ska höra efter när Syster slutar kanske vi kan hitta på något.