Mitt lilla! barn....

Nu är det tredje natten i följd som P sover utan blöja, utan att det har hänt någon olycka. Och bara därför att jag skriver om det kommer det säkert att hända någonting i natt. Det var hon själv som ville ha trosor istället för blöja och jag då har märkt att hennes morgonblöja ofta ha varit torr så var det klart att hon skulle få prova.
Det känns som hon kommer att sköta det här själv och det inte är någonting man kan göra någonting åt.
Till saken hör också att jag satt och läste intensivt på en forumsida på Familjeliv om en mamma som tyckte att föräldrar som inte lär sin barn att gå på toaletten innan dom är över två år är lata.
I mitt fall så känner jag ungefär likadant som vid råden man får på Bvc, man ska ta till vara på det man tycker är bra och strunta i det andra. P känner ju sig själv bäst och jag fixar det andra som behövs. Torkning, uppmuntran och förflyttning. Även dom ständiga frågorna om hon är kiss- eller bajsnödig kommer hon inte undan.
Äsch, det är väl en sån där sak som bara en själv är stolt över och vill skrika ut över världen. Det börjar med att man går omkring med barnet som nyfött och vill att alla i hela världen ska tycka att just mitt barn är det sötaste och det vackraste. När dom sen börjar stå, gå och få tänder vill man öppna fönstret och gap ut det för alla, eller åtminstone skriva och fråga åldersgränsen för IQ-test är för man tror att man har att göra med ett riktigt geni. På riktigt!

Jaja, förutom det så har vi cyklat idag. Riktigt kallt men skönt vindstilla. Var ner till Malmön men upptäckte att alla fåglar redan hade flyttat. Det fanns en flock med kanadagäss men dom vågade vi inte fråga om dom var hungriga. Blev bjudna på pizza när vi kom hem.

Msnade lite med Herr Sala också. Ålrajt, vi har inte träffats sen kryssningen i april men ändå har vi sporadisk kontakt hela tiden. Vi har haft planer på att mötas men det har alltid kommit något oförutsett i vägen. Hur går man vidare nu då? Ska man skita i det eller ska man fortsätta? Jaja, det är väl skoj att ha någon att tala med ibland. Får väl drömma vidare om lite kärlek.........

Min snälla mor ska vara barnvakt så jag kan åka på kryssningen. Fick även biljetten i en försenad födelsedagspresent och den hamnar på Topp fem över dom bästa presenterna genom tiderna. Mera såna.
Jag har inte haft många barnvakter till mitt barn, förutom M då men det går ju inte att räkna när han är far till själv Barnet. Och inte heller under en så lång tid. Detta ger mig fruktansvärt dåligt samvete. Precis som när M ska ta hand om P så känner jag mig stressad och kan verkligen inte slappna av. Jag vill inte belasta andra med besvär. (Inte för att mitt Barn är till något som helst besvär men det andra.) Det känns som en stor sten som måste läpas över på någon annan och jag bär helst den själv. Äsch, det sitter i mitt huvud och på något sätt måste det väl gå att få bort. Men jag vet inte hur......