Upp och ner, ner och upp......

Nä, jag vet inte vad jag ska skriva. Känner inte något behov av att vända ut och in på mig för att klämma ur något. Det har inte gått tillräckligt långt tid för att det ska kunna forma sig till text som måste ut. Livet rullar vidare i sina gamla hjulspår. Önskar bara att dom trevliga dagarna blev fler än dom tristessliknande, gråa skitdagarna. Tacksam ska man vara, även om man vill skriva och engagera sig. Mantrat att "Det finns allt dom som har det värre" malande i huvudet göra att man ska känna tacksamhet för det lilla man har men gör att man känner sig otillräcklig. Att man inte når fram. Man ska fånga dagen men det enda som fastnar i det luggslitna jävla nätet är stress och influensa. Önska att man kunde få kliva in en film och vara handling ett tag utan att behöva fatta egna beslut. Flyt, inte tänka, inte hålla handen på två miljoner personer som alla rycker åt alla håll. Det komer inte bli bättre än så här. Men det kanske kan bli bättre. Äsch.....