Knas i knaset.....

Jag har ingen aning vad det beror på, inte heller varför det blir som det blir men jag vet att jag inte vill att det ska vara så.
Jag har mot min vilja blivit någon slags samordnare av en speciell present till en speciell person men......jag vill inte.
Precis så här känns det. Jag har uppgifter i mitt liv så jag precis klarar mig. Det är fullt, det får liksom inte plats något mer. Allt ansvar, all skola, allting tar exakt så mycket plats som det är möjligt att gräva fram. Sen, av någon outgrundlig anledning lyssnar jag inte på mig själv utan tror på fullaste allvar att det finns lite plats kvar. Det är ju inte så farligt. Det löser sig!
Men det är inte det de gör. Det har däremot, och fruktansvärt ofta, en tendens att bara växa sig större och större och större så att man får byta plats på det som fanns där från början för att få plats med det nya.
Jag tror att det här kan vara en utav anledningarna till att mitt humör inte alltid ligger på topp. Vilket det nästan aldrig gör men det blir liksom som en extra liten gnista och det går så mycket fortare att få den där gnistan att tända till. (Plus när jag inte har fått mat och blodsockret ligger och släpar i backen, då jävlar.) Klart att blodet som forsar ifrån en kan ha ett finger med i spelet men jag har faktiskt funderat på det här hela dagen och det är inte bara då det händer.
Nu känns det som om jag riktigt sitter och gräver runt i hjärnan, lite hobbypsykologi men, men.....ska ta ut en saftig timlön senare.
Jag ska fundera ut någonting under natten och jag tror på riktigt att jag skiter i alltihopa. Dom får fan hitta på egna saker.



Just det!