Nu när jag sitter och gräver ner mig i våran historia slås jag hela tiden av att jag vill vara där. Men jag vill uppleva allting. Jag vill inte bara göra ett nedslag och kanske leva resten av mitt liv under 1800-talets nationalistiska revolutioner, i 1900-talets svallvågor av den industriella revolutionen, jag vill uppleva hela flödet. Vikingatiden, medeltiden, romantiken, revolutionerna, allt. En tanke var att man skulle få upplev en dag under varje år, säg med början av 800-talet men jag vettitusan om man ens hinner med det under en livstid.
Man läser om hur många det var som dog i ett krig och tänker, ja, men det var ju också ett liv. Vad tänkte hans mamma när hon fick reda på det? Om jag hade levt då, hade min man dött i det kriget?
Årtalen rasar förbi en enorm hastighet och man inser hur mycket det där lilla gjorde varje år, hur mycket en demonstration eller en revolution gjorde för att göra våran historia komplett.
Kommer jag hamna i historieböckerna, om dom finns kvar om hundra år? Nä, jag hamnar nog i statistiken som resten utav oss. "Under 2000-talet bodde i Köping 24 000 invånare." Och en var jag.
För övrigt så drömde jag om honom igen. Varför kan han inte lämna mig ifred? Vad gör han överhuvudtaget i mitt huvud? Nä, inse att det också är historia, en väldigt, väldigt gammal historia som inte heller kommer hamna i historieböckerna men som kommer att följa med mig i min historiebok resten av mitt liv.
(Om jag inte någon dag skulle bli helt minnesfri.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar