Hur det känns inuti...

Det går inte att gradera sorg. Det går inte att bestämma om någon sorg är bättre eller sämre än någon annan. Man måste intala sig att man har rätt att vara så ledsen som man känner att man vill vara. Man har rätt att känna så mycket eller så lite sorg man vill.
Var nyss inne på ett stort kattforum men det gick inte så bra.
Jag känner en sån oerhörd sorg och saknad efter vår lilla katt. Ibland kunde hon titta med sin gula ögon rakt in och det var som hon förstod. Kattmänniskoklyschigt, jag vet. Även tanken "Det var ju bara en katt" pockar på uppmärksamhet men den jävlen kommer jag slå ninjahårt i magen och skita i.
För det är en tomhet, en gällt skrikande tom plats i hjärtat som skaver på obehagligt sätt.

Natten mellan söndag och måndag drömde jag intensivt. Jag drömde att jag letade efter katten och hittade en liknade men ändå inte samma. Men jag försökte desperat att intala hjärnan om att under nästa filt skulle våran katt ligga och det här är ingen dröm utan det här som händer nu händer verkligen i verkliga verkligheten.
Jag kommer ihåg hur genomträngade den känslan var. Att jag ville att det skulle vara sant, att hon inte var död. Men jag insåg hela tiden att jag drömde.
Sen vaknade jag.

Jag grät mig till sömns två nätter i rad. Kroppen kändes som man dammsugit ur all energi som någonsin funnits därinne. Jag var tvungen att ligga så nära mitt barn att jag ibland väckte henne och bad om ursäkt men släppte inte taget om handen.
Tredje och fjärde dagen hade tårarna tagit slut och jag blev rädd att Sorgen hade flyttat ut och ersatts av skulden över att Glömskan skulle ta över nu.
Men nu vet jag att det inte är så.
Jag vet att Sorgen en dag kommer att flytta och att jag kommer att kunna sova på min sida av sängen igen men än är det lite för tidigt.




Vila i frid Rolla. Jag vet att du finns hos min Farfar nu och jag kan inte tänka mig ett bättre sällskap. Jag vet att ni kommer ha mycket glädje av varandra...