Lite mer skit...

Insikterna lyser inte med sin frånvaro.
Jag vet varför B känner sig tvungen att dra upp tröjan efter varje avslutad måltid, klappa på magen och tala om hur tjock h*n är nu när h*n har tryckt i sig så mycket mat. Jag vet för att jag har varit där, jag har gjort exakt samma sak.
Man gör det för att man vill få bekräftelse av omvärlden att man man är smal. Att dom är avundsjuka på hur smal man är.
Nu har jag kommit på mig själv att fiska efter samma sak men eftersom effekten inte blir den efterfrågade nu när det ligger ett antal bilringar i vägen över den gamla kroppen så är det ingen som utbrister i dom efterlängtade orden: -A, eller hur!? Du är ju så jävla smal.
Man känner någon slags konstig tillfredsställelse och man vill få det bekräftat gång på gång. För då sticker man ut. För då är man iallafall smal.
Tänkt så väldigt lika man kan vara och hur otäckt det är när man ser sitt eget beteende i någon annan.

Annars är det precis som vanligt. Skola som stressar, pengabrist som stressar och jag vill bara krypa in i min bubbla och försvinna från resten av världen.
Också en sak som jag har kommit på.
P är som en nål som ständigt sticker hål på min ensamhetsbubbla. Och för hennes skull måste jag kliva utanför tröskeln och aktivera mina undermåliga sociala egenskaper.

Tänkte på hur det var när man gick i skolan. Jag platsade aldrig in någonstans. Inte bland träningsfreaken som tränade fotboll varje vaken sekund. Har alltid och kommer nog alltid att avsky planerad aktivering av kroppen.
Man platsade inte in bland tjejerna som bytte bokmärken och som kollade på Beverly Hills. Dels för när jag äntligen fick ett bokmärksalbum så var det redan ute att byta bokmärken och dels för att jag bodde på landet och vi fick inte fler kanaler än ettan, tvåan och trean förrän det redan var ute att kolla på Beverly Hills.
Man platsade inte in bland dom tuffa som rök och drack, det var man för blyg för att göra och man platsade inte in bland dom coola som hade dom coolaste lärarna som polare.
En sån där lärare som har tagit hand om bovar och banditer, ligister och gangster och som har trappat ner nu på äldre dagar och blivit gympalärare.
Som vanligt tog jag till det enda vapnet jag hade i min arsenal och det var min bubbla. Jag kröp in i min ensamhetsbubbla och satt och väntade på att någon skulle sticka hål på den eller åtminstone vilja knacka på och fråga om dom fick komma in.

Äsch, nu ska jag inte gröta ner mig alltför djupt i den grumliga minnesbrunnen.
Dags för sängen...