Skam & Skuld

Jag får inte klaga. Får inte ens tänka att det kan vara lite jobbigt. Jag har ju själv valt så då får jag stå vid mitt kast och vara nöjd. Jag valde att skaffa ett barn och då får jag lov att ta hand om det också. Jag får inte känna att det är en börda eftersom det är ett privilegium. Och det är ett speciellt sådant också eftersom jag får tillbringa så mycket tid med henne. Vet inte hur jag ska tänka. Vet inte vad jag ska känna. Trycker undan alla skam- och skuldkänslor. Jag måste klara det här och jag måste klara det här själv. Men jag tänker inte sätta på mig någon offermössa. Fast ibland sipprar en sån otänkbar tanke förbi och det känns som jag sitter fast i ett hjul som har kört fast i geggamojan. Det känns så trögt att leva och att insidan håller på att bli alldeles kletig av äckliga känslor och tankar. Bitterheten vill ta över och hatet vill ut och lufta sig. Varför kan han inte bara vara ett stort jävla svin så jag kan hata honom istället? Istället för att inte vet vad jag ska känna. Det känns som jag måste ta på mig hans dåliga samvete. Det känns som jag måste ta hänsyn till honom hela tiden. Hans ålderskris. Hans jobb. Hans tider. Hans vardag. Hans ovardag. Han. Han. Han. Han. Han. Medan jag ska klara allt själv. För jag måste. För att jag har gjort det valet. För att jag får stå mitt kast. För att jag ska...