The Deep Blue Blues.

Fan, allting känns grått och trist och helt förgäves.
Här kämpar man och försöker men vad i hela helvetet får man för det?
Ingenting!
Inte ens en liten klapp på ryggen, -Fan, vad duktig du är!
Inte ens min bästa kompis vill leka med mig längre.
Upptagen som fan på annat hålll.
Förstår väl jag men jag då?
Kommer jag aldrig någonsin att få komma i första hand hos nån annan än min dotter?
I och för sig är det verkligen ingenting att bara släng bort.
Där har man villkorslös kärlek men jag skulle behöva det från en vuxen person som kan tala om det på ett lite mer vuxet sätt.
Och nej, det är inte sex jag behöver.
Jag behöver ömhet, kramar, pussar, allting som saknas och som inte har funnits i mitt liv på snart ett år.
Har börjat funderat smått och det var inte så bra mellan oss innan jag blev gravid och det blev definitivt inte bättre under tiden.
Fan, här sitter man själv framför den här jävla skärmen och lever nåt slags låtsasliv med "vänner" som man inte ens har träffat.
Jag har dessutom en karlfan som hellre super än träffar sin dotter.
Det är nästan det som känns värst.
Hur fan kan man hålla på så här, helg efter helg?
Jag har stampat med storfoten men det går ut genom andra örat.
Visst är jag lite avudsjuk på att han får vara ute och ha kul men efter några fyllor nu så sitter jag faktiskt hellre på golvet och leker med Pixie än slentriansuper för tristessens skull.
Jag kan ju inte neka honom att komma över heller när det behagar.
Så fruktansvärt egoistisk är jag inte.
Pixie älskar verkligen sin farsa och jag är inte den som ska neka henne det.
Det är ju han själv som sumpar det men det har han väl inte fattat än.
Man tror att man är så himla stark hela tiden.
Man kan allt och man klara sig, men ibland behöver man lite närhet och en kram.
Ett vackert ord viskat i örat eller bara en uppskattande blick som hastigast.
Ensamheten bankar sig blodig inuti och jag gillar det inte.
För så fort det går hål kommer det gråt och inte nu.
Sen. Eventuellt.