När man sitter och spelar helt meningslösa spel som Amzonas survivor eller Harpan så börjar tankarna flyga iväg till helt andra ställen i hjärnan och minnen dyker upp som man inte har tänkt på flera år.
Hur man var som människa för tio år sen. Vad gjorde man då? Hur såg livet ut då?
Jag hade inte ett sånt himla bra rykte när krogåldern hade fyllts och man började hänga ut i den svängen.
Jag följde med många olika människor hem. Men det inte folk visste var att det inte hände någonting. Jag knullade verkligen inte runt, men folk började fantisera ihop egna små historier som bättre passade ihop med vad dom tyckte.
Men man har även själv fått lite smått konstiga ideér när man är på väg hem från krogen.
En gång försökte jag lifta till Arboga och även om det inte gick så bra så hamnade jag där till slut. Men porten var låst för längesen in dit jag skulle.
Funderade ett tag att lägga mig och sova i ett cykelställ men det såg inte så lockande ut. Såg att det lyste på första våningen och jag nådde precis att knacka på fönstret när jag ställde mig på tå. Jag sa som det var, när en stor fet man äntligen öppnade fönstret, att jag hade tappat nycklen och inte kom in och att han skulle vara den vänligaste personen i hela världen om han öppnade. Det tog säkret fem, tio minuter innan han hunnit fram till dörren men in kom jag.
Sen var det bara att knacka på till personen jag skulle till och som tur var var han hemma.
Det här var innan mobiltelefonen bodde i var mans hand.
Jag gjorde nästan samma sak fast åt andra hållet en annan gång.
Tog tåget till Västerås för att leta på kille. Visste att han brukade hänga på Bill & Bob, tror jag att krogen hette.
Jag hittade stället men han hade redan dragit.
Hur jag kom in vet jag inte för jag tror inte jag hade åldern inne. Tror det var tjugo eller nåt. Eller så sviker minnet mig.
Han var iallafall inte där så jag knallar hem till honom. En bra bit bort i stan och hittar rätt balkong av en väldigt konstig anledning. Den här gången har jag tur för han bor på första våningen så jag knackar på coh får komma in och sova.
Det var det enda man gjorde. Sov. Inget knölande i sänghalmen eller pillande innanför byxorna. Jag vet inte varför men så var det bara.
Ett annat fylleminne är från Jönköping och punkspelningarna som brukade var där. Nu är stället nerlagt och det är verkligen synd.
Jag skulle ta tåget från Köping och Janne skulle kliva på i Västerås. Det är bara det att jag tar fel på tiden och tar ett tidigare tåg så jag blir åkandes själv ner dit. Men träffar av en slump en klasskompis, när jag väl är framme i Jönköping, som jag kan hänga med.
Träffar även folk jag känner på stället och till slut kommer även Janne. Vi blir sittandes på varsina stolar mittemot varandra och ger varandra rediga käftsmällar.
Varför vet jag inte men med Janne föll sig sånt här helt naturligt.
Jag vaknade upp i M:s sovsäck och det var nog första gången vi sov brevid varandra.
Det blir en liten rolig annekdot att berätta för Pixie sen. En liten inblick i mammas och pappas gamla liv.
Ett annat minne till ifrån den lokalen är när vi sitter i J:s gamla fina Cheva (tror jag det var iallafall). Vi hade åkt med den ner.
Snuten kommer och precis just då sitter vi och lyssnar på låten med refrängen CopKiller, Fuck the police.
TraschMange drar upp på högsta volym så det liksom blir som bakgrundsmusik till filmen vi är med i. För det känns helt overkliget att polisen kommer just när den låten spelas.
Nån kastar en ölburk i huvudet på en snut men ingenting händer och när bänken, som dom kom för att säga till om, är tillbaka på sin rätta plats drar dom som ingenting har hänt.
Helt overkligt.
Nu när ajg tänker på det har jag åkt själv mycket till olika ställen. Åkte själv till Augustibullret ett år. Vila i Frid! Fick hjälp av brorsan att slå upp tältet och satt mig sen i baren med en öl. Själv! Sen träffade jag J och M senare på kvällen och sen var det skoj resten av festivalen. Men det här var också innan mobilen fanns. Eller den användes mest som nödtelefon. Sms och mms och blajblaj fanns ju inte på världskartan.
Fan, jag vill vara ung igen. Jag ångrar fan inte ett skit. Filmklycha men hade jag levt om mitt liv hade det nog sett ut på samma sätt. Eller jag skulle nog vilja ha mitt skinn på näsan kvar om jag skulle börja om. Jag skulle vilja veta det jag vet nu om jag skulle börja om igen.
Jaja...det finns tusen andra saker jag vill skriva ner men min rygg säger: -Gå & lägg dig!
Och jag tänker lyda den här gången.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar