Nu var det gjort.

Idag var jag varken bakfull eller glömsk så idag kom jag iväg och röstade. Bra.
Annars har det inte hänt något speciellt idag.
Jo! P kommer att ha många nya blåmärken att skryta om på dagis imorgon.
Först när vi skulle gå från vallokalen så åkte hon längst fram på sulkyn, där man egentligen ska ha fötterna. Vi kommer till en trottoarkant och en tvärsväng och naturligtvis rasar hon rakt i backen.
Det där skumma, dova ljudet av när en människokropp handlöst kyssr asfalt är så jävla hemskt. Jag trodde hon hade slagit ut alla små tänder som har kämpat sig upp men det syntes ingenting på henne. Förren vi kom hem och ett stort rött märke syntes i pannan.
Vet ännu inte om det kommer utvecklas till ett blåmärke, ett horn eller ingenting alls. Få se imorgon.
För att fördriva tiden lite så stannade vi i lekparken på vägen hem från röstningen också. Allt gick hur bra som helst innan hon trassla in sig i någon slags stålrörskonstruktion av nåt slag och slog näsan handlöst mot ett av rören.
Blodet sprutade och det var tur att man är född med is i magen. Plus att det bara var några meter hem. Men hon tog det förvånadsvärt lugnt och när den värsta massakern var bortspolad så var hon sig själv igen.
Ett hack på insidan av underläppen hittade jag också.

Men hon har en bra förebild i sin far att brås på. Hans föräldrar blev nästan anmälda för misshandel för att M jämt kom till dagis och skolan med blåmärken på hela kroppen och diverse skador.
Men det finns ju bara ett sätt och lära sig och ska man agera skyddsnät så tror jag mer att man stjälper snarare än hjälper.

Får mig att tänka på den gången jag följde med min polare till ungdomsmottagningen veckan efter Power Meet. Hade rediga blåmärken på armarna efter en helg spenderandes i fylla och sovandes i baksäten.
Men när vi blev själv, sköterskan och jag, polaren skulle lämna pissprov, så frågade hon väldigt försiktigt om jag behövde hjälp med något. Om det var någon som var elak mot mig eller liknande.
Först fattade jag ingenting men såg på hennes blick att hon tittade på blåmärkena.
Väldigt snällt och omtänksamt. Synd bara att jag var välmående och helt kapabel till att göra blåmärken på mig själv.

Imorgon ska jag verkligen försöka ta tag i träningen på allvar. Efter jag lämnat P så drar jag till gymmet och kör ett pass. Sen blir det rensning av skåp på godsaker och annat lockande.
Sen får vi se hur länge det håller men det kan inte fortsätta så här iallafall. Man känner ju att man inte mår bra av det.

Kollade på en serie på tv där detta rådet avlades: Avstånd i kärlek är vad vind är till eld. En liten eld dör om den får för mycket vind men en stor eld växer sig starkare ju mer vind som kommer. Jag tror att våran eld behövde vinden och när den inte fanns så självdog elden.
Så nu blev jag ännu lite klokare.
Då brukar det vara dags att sluta.