Återblick....

Hittade en dagbok som jag började skriva när jag fick veta att jag var gravid. Tänkte att det skulle vara kul för mitt framtida barn att få läsa hur hennes mamma hade det under tiden som hon låg i magen.
Men nu när jag har läst det så vet jag inte. Eller jo, då kanske hon förstår bättre varför det inte höll mellan hennes pappa och mig. För det var ingen lycklig tid. Man har ju läst att det ska vara så rosaskimrande eller att man ska bli helt rabiat.
Jag var mest ledsen och arg för att M inte var hemma. Antingen så var han iväg och jobbade eller så var han på festival.
Hade jag varit lagd åt diskussionshållet så hade jag helt naturligt tagit upp det som ett problem när manstyget behagade vara hemma men jag är precis tvärtom. När folk skriker och gapar och är arga så blir jag åt andra hållet.
Det har löst upp sig lite nu på senare år. Några bakomliggande saker gjorde också att det var svårt att riktigt diskutera eftersom det slutade illa några gånger. Inte våld utan lämning.

Men redan då kände jag en speciell samhörighet med mitt barn. Tror jag alla gör men det var liksom mitt barn och jag mot resten av världen. Jag hade någon som alltid fanns där och jag behövde inte känna mig ensam i eländet.
Jag ska nog fortsätta skriva i den så kan hon få läsa den när hon blir vuxen.

Vi var och handlade idag. Jag försöker att inte lyssna på mitt dåliga samvete utan tacksamt ta emot den hjälp jag får i form utav matvaror. Men det är jävligt svårt. Min stolthet sitter så svårt rotad i ryggmärgen.

Jag vet inte om P börjar komma in i någon slags trotsperiod. Eller så börjar hon bli sjuk. Eller så är hon bara väldigt trött. Men när hon inte ligger på golvet och skriker och gråter så bubblar det ur munnen. Det fullkomligt forsar ut ord och läten. Hon har fantasi också. Till tusen. Det märker man om man tjyvlyssnar när hon leker själv. Det är så skönt att höra.

Nu har M äntligen fått sin bil också. Hoppas verkligen den håller.
N har fått jobb och det börjar ordna upp sig för henne också. M har skaffat större och fått ordning på bilen och det börjar ordna upp sig. Är det min tur sen? Kommer det ordna upp sig för mig också snart? Åh vad jag hoppas!

Undrar hur jag ska göra med Sala. Han hör av sig så fort man har slängt ut alla minnen på att han finns och att det är kört. Jag har tagit initiativ till både smskontakt och bjudit hem honom. Tycker att, äh jag vettifan.
Kärlek, karlar och allmänt uppförande gentemot det andra könet har aldrig riktigt varit min kopp av kaffe. Förr i tiden så söp jag ner dom och drog hem dom i en taxi.
Det vore ju shysst med något gött spirande inne i det kalla skalet (ingeting snuskigt alltså) men hur i hela friden ska man lyckas med det när man bara sitter hemma och glor?

Den här svältperioden har iallafall gett reslutat på vågen på ett positivt sätt. Jag skiter i om folk tycker att jag passar i dessa extra kilon. Jag måste få gilla min kropp också och det är fortfarande ett par kärlekshandtag för mycket för min smak. Blir jag bara av med snuvan i huvudet och näsan så ska jag börja masa mig till gymmet igen. Kanske mest för att det dras en enorm summa pengar var eviga månad på auotgirot för gymkortet.

Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Kvarteret Skatan sen blirä bäddtajm för mäj.....hehehe......