Färger & kön.....

Jag tänker inte, kommer inte och har inte medvetet tagit på min dotter kläder som enligt samhället visar vad hon har för kön. Jag tycker det är lite absurt.
-Okej, det där barnet har blå tröja alltså kan jag säga han. Vad bra! Skönt, då slipper jag det där krångliga med att fråga efter namn, inte höra vad barnet säger, slipper kontakt med föräldern. Härligt! -Åh, vilken söt pojke! *gulligulligull*
Så låter det nog inne i huvudet på en "normal" människa.

NEJ! Jag vill inte vara med! Jag vill, medan jag kan, klä mitt barn i bekväma, tuffa, colla kläder som hon förhoppningsvis trivs och kan leka i. Jag hatar färgen rosa, kanske mest för att den står för så mycket skit som jag inte kan sätta min namnteckning på.
Något fritt om at kvinnan är en fri varelse som kan tänka helt själv och stoppar helt fördomsfritt in silikon, tätningsmaterial i behagen men det är absolut inte för att behaga vare sig mannen eller kvinnan. Onej! Det är ju för att få ett bättre självförtroende eftersom hon var så extrem ful att hon var tvungen att gå med burka hela dagarna. Men sen så blommade hon ut och blev en självständig kvinna där mannen betalade hela skiten.
Nu tror ju jag inte att om jag klär min dotter i en rosa klänning att hon automatisk förvandlas till min största skräck. Jag vill bara att hon ska veta att hon är en människa och inte nå jävla kön. Jag tror inte det är någon enda människa som har sagt Hon till P. Inte en enda och det gör mig vettskrämd för hon kommer att växa upp bland dessa fördomar.
Och jag tänker inte giftmörda varenda liten lattemorsa som klär sin dotter i tyllrosa från topp till tå medan sonen ser ut att kunna dra iväg i krig.
Jag kommer bara förakta i tysthet och ignorera.

Jag har ett nytt mantra. Hur skulle mamma göra?
Troligt att jag kommer kunna vara psykolog, stilguru, fredmäklare, jämställdhetsombudsman, pedagog, barnvetare, matkritiker. Jag kommer nog bara orka vara förälder och jag hoppas det kommer att räcka. Eller What the fuck. Det ska fanimej räcka!
Min mamma klämde ur sig sex barn utan bedövning. Hon ville hellre ta hand om oss än att jobba, alltså så gjorde hon det så gott hon kunde. Lät bli att jobba alltså. Hon sydde mycket av våra kläder och vi ärvde av våra kusiner. Vi fick dricka O´boy till frukost. Vi fick smör på mackan. Hon hade till och med grädde i maten! Och tamefan om vi inte överlevde att äta barnmat på burk också. Vi överlevde till och med russin som lördagsgodis.
Allt det här återspeglas, med vissa undantag, i mitt eget liv. Jag vet att P inte kommer att få men bara för jag säger nej, ger henne halvfabrikat eller skiter i lördagsgodiset. (Nä, jag ger henne inte en påse skit.) Jag vet att hon kommer att utvecklas normalt fast jag inte läser för henne varje natt. Jag tro mig veta att den tryggheten hon känner är för att jag inte har knuffat ut henne ur sängen.
Men ibland känns vägen snårig och förjävlig. Ibland vet man inte vad man ska göra. Då brukar jag fråga magen och den vet oftast på en gång vad som behöver göras.
Sen kommer tanken: -Vad skulle mamma göra?