Igår slog det ner som en blixt från klar himmel. Pusselbitarna ramlade på plats och jag förstod äntligen mycket mer om mig själv än jag gjort på ett bra tag.
Jag vet varför jag blev, är och ha varit så jäkla förbannad på S. Jag förstod det så himla tydligt igår att det nästan blev löjligt. H*n är den närmaste jag har. Den närmaste som kan komma under ytan och få glimtar hur det ser ut där under. En säkerhetsventil som nu har försvunnit. Nä, kanske inte försvunnit men som har bildat sig eget, som har fått upp över öronen med personligt ansvar. Det finns liksom inte plats för mig längre. Det är så oerhört mycket annat runt omkring som pockar, ropar och skriker efter uppmärksamhet så man rör bara runt i samma gamla Vad-har-hänt-sen-sist-gryta.
Och när det händer, när jag blir arg på grund av det så använder jag tystnaden som ett vapen. Inte så väldigt effektivt vapen kan tyckas men ju mer jag tänkte på det igår ju mer stod det klart att jag alltid har gjort så.
Jag har tigit sönder relationer med människor. Människor som jag kanske kunde ha haft kvar i mitt liv.
Jag har på något sätt grävt ett stort hål av tystnad som jag sen inte kan komma över för blygheten blockerar brobygget.
Jag vet att jag har en till säkerhetsventil som sitter en bit bort men dom där bra intensiva, givande samtalen är svårt att få till över msn.
Än så länge har jag inte kommit fram till någon lösning på problemet. Jag har inte ens kommit fram till att det är ett problem, men man får hoppas på att den där Tiden läker, rättar till eller löser det hela på ett smidigt sätt.
2 kommentarer:
Tror jag anar vad och vem du pratar om. Anar jag fel, så bortse från inlägget helt enkelt. ;)
Vad bra att du kommit på vad du känner och varför! Sånt är så skönt, de där stunderna när självinsikten slår en. Sen, som sagt, att "fixa" det, är ju en annan femma.
Men vet du vad, jag tycker du ska tala om just det här för henne/honom, för (om jag nu gissar rätt) så tror jag att han/hon/dom/det undrar vad som egentligen hänt och gått fel. Det kanske inte löser saken, men kan bli början till ngt nytt.
Usch, det där med att tystna och tiga ihjäl problemet... jag gör likadant själv. Sååå okreativt. *sucka* Men förbaskat svårt att ändra på. :(
Men en lättnad när man fattar själv vad man gör och varför.
Jo, jag vet ju att jag borde göra det. Det här är ju en relation som inte försvinner utan vi kommer ju att träffas regelbundet och att då ha fått ur mig det här kanske kan hjälpa personen att se saken från mitt perspektiv. Eller så krånglar det bara till det ännu mer och jag lägger ännu mer börda på personens axlar? Hade jag bara skrivit ner vad jag kände samma stund så hade h*n redan vetat om allt, nu känns det mer som jag återigen tiger ihjäl problemet.
Skicka en kommentar