Lider lite av någon slags ensamstående-krämpa idag. Tålamodet ville inte riktigt räcka hela dagen. Det känns verkligen som jag har haft ensamt ansvar över P hela tiden, även fast M har varit hemma. Ungefär som på den gamla dåliga tiden.
Dom där tre dagarna dom var bortresta i påskas känns som flera år sedan. Känner mig hur gamla som helst. Gammal, grå och trött.
Det känns som jag sliter hela tiden men inte får ett skit för det.
Det dåliga samvetet skär i mig hela tiden.
Nä, jag borde gå och lägga mig. Motivationen för att studera skulle visst dyka upp här hemma runt niotiden i morgonbitti så det är bäst att vara utvilad då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar