Blahablaha...

Det är så jävla mycket information som pumpar ut ur datorn. Jag fyller min hjärna till bristningsgränsen. Snart vet jag inte längre vad jag tycker och tänker. Jag kommer bli en velig robot som inte kan säga varken bra eller anus.
Varför fortsätter jag? Varför tillåter jag detta att ske? Varför släcker jag inte bara ner och vilar min utmattade tankesmedja?
Motsägelsägerna har tagit över och veligheten har satt sig till rätt som den allmäktige.
Är jag en bra mamma om jag säger så här? Hur ska jag lär jag dom rätta värderingarna? Är det här tillräckligt genus för att passera kontrollen? Varför kan inte jag vara lesbisk så jag får det perspektivet på köpet? Vad tycker jag om politik? Är jag pk? Hur fan kan jag vara så tantig och vilja spöa varenda jävel som cyklar på trottoaren?

Men jag kan ta det lugnt i kön. Jag har kommit på tricket hur man slipper svettas ihjäl sig när Agda 95 år tappar enkronan för tusende gången eller när tvååringen framför skriker av ouppfostran. Kollugn. Inte en tillstymmelse till panik.
Tack för det televerket...