Barnet...

Igår natt vaknade jag till av att det var en liten varelse som kröp ner under mitt täcke och la den minsta lilla armen i världshistorien om mig. Hjärtat smälte fullständigt och det kom att bli ett rent och skärt ögonblick av lycka. Varelsen vill inte flytta på sig utan ville ligga så nära så nära resten av den arla morgonen som var kvar tills dess den förbannade väckarklockan peta ett elakt hål på lyckobubblan. Längtar till nästa gång denna rena lyckan ögonblickshastigt dyker upp igen. Tills dess får små ljusglimtar av positivitet försöka lysa igenom den gråa massan kallad vardag bäst fan dom vill.