Det är trassel i huvudet. Jag är förvirrad. Vet inte hur jag sak förehålla mig till saker och ting. Ställer jag för höga krav? Kommer skiten att bita mig i arslet på vägen ut? Är det rätt eller fel att känna sorg? Borde jag veta?
Det kanske för att jag har ställt krav som det känns som ett jävla ormbo i känslobanken.
Kan inte koncentrera mig hur hårt jag än försöker.
Det går inte att vända ut och in på sig för den informationen är allt för känslig. Den kommer ingen åt för inte ens jag vill tänka tankarna som ibland, vid olämpliga tillfällen pockar på uppmärksamhet.
Det är dom tankarna som man borde reda ut för att det inte ska bli ännu mera härvor. Det är inte dom som man kan sopa under mattan och mata snabeldraken med.
Apatin känns.
P har åldersångest. Samma lika på min planhalva också.
Han är arg på mig. Jag är arg på honom. Jag är arg på mig. Livet hatar mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar