Dag 06

När P kom till världen

"Allting började på onsdagen. På natten hade jag fått ett illamående anfall som inte ledde till mer än att det gick över efter två halsbränne-tabletter.

På dagen så fick jag ett enormt behov av att bli klar med gardinerna och spjälsängen. Kroppen kände nog att det var nåt på gång men det fattade ju inte jag.
Hann sy allting utom örngottet. Hade ganska ont i nedre delen av magen då.

Lagade lite mat och käkade. Satte mig framför datorn men nu började magen göra väldigt ont. Gick på toaletten och plopp så låg en slemmig sak och flöt i trosorna. Fattade ju att det var slemproppen som lossnat och varje gång jag gick på toa så lossnade mer och mer.
Det här var i sjutaget på kvällen.

Runt ett på natten hade värkarna blivit rejäla och regelbundna så jag ringde till förlossningen. Vi var välkomna in på en undersökning. Då ringde jag efter karln som jobbade i Stockholm. Råkade nämna att jag blödde lite mer nu och att vi fick komma in till förlossningen om vi ville.
En och en halv timme senare kommer han inrusande in lägenheten och ropar efter mig. Han tror nämligen att jag ligger i en blodpöl och håller på att dö.

Eftersom det inte är fallet hörs en lättnadens suck och sen börjar han packa (eller packa och packa, nervöst rafsa ihop allting han tror vi behöver efter en liten lista jag skrivit ut från nätet) BB-väskan och jag ringer till förlossningen och talar om att vi är på väg.
Nu känns värkarna rejält och är väldigt täta och regelbundna. Väl inne på förlossningen får vi sitta ner en stund innan dom sätter på banden som kollar hjärtljud och mäter värkarna.
Dom kollar även hur mycket jag öppnat mig. Tre centimeter. Ingenting att hänga i julgranen men livmodertappen är nästan borta och eftersom värkarna är så kraftiga och regelbundna blir vi inskrivna.

Diskuterar smärtlindring med barnmorskan och kommer fram till att jag ska prova en morfinspruta när det blir för jobbigt. Runt tio på morgonen får jag min spruta.
Värkarna fortsätter att vara regelbundna men avtar i styrka och mellanrummet mellan dom växer. Det jag känt har bara varit pinvärkar och vi får frågan om vi vill stanna kvar eller åka hem.
Vi väljer att åka hem för jag känner att jag kommer känna mig mer avslappnad hemma och tror att det kommer gå bättre där.

Så tolv på dagen är vi hemma igen och försöker få någonting i magen. Svårt, det blir några skedar kräm, lite druvsocker och lite popcorn.
Nio på kvällen ringer jag in till förlossningen igen för nu har värkarna tilltagit i styrka och är skrämmande regelbundna. Vi får samma! barnmorska som natten innan och hon kollar om det har hänt någonting på öppningsfronten. Fem centimeter!
Men nu är tappen helt borta och ännu en gång är värkarna för kraftiga och regelbundna för att vi ska få åka hem.
Vi blir inskrivna igen och nu känns det som på riktigt.

Diskuterar smärtlindring igen och den här gången provar jag på akupunktur och morfinspruta. Nu är det inte pinvärkar jag har. Barnmorskan lovar att säga till när jag kommer att behöva ryggmärgsbedövningen och under tiden bekantar jag mig med lustgasen.
Vill inte bli så drogad som jag läst att folk kan bli utan vill ha lite koll på vad som händer och sker.

Alla är så snälla och trevliga. Vi får saftsoppa och alla säger att vi är så duktiga. Nu är det dags för bedövningen. Det kommer en läkare på en gång och jag tycker att jag känner igen honom från min armbågsoperation.
Frågar honom om han var med då men han kollar bara på mig och man ser på honom att han tänker: -Drogade knäppa gravida kvinna!
Det var den enda vi träffade som var otrevlig så vi struntar i honom.

Bedövningen hjälper men värken sätter sig i min vänstra skinka! Känns hur konstigt som helst att inte känna av någonting i magen, som vanligt, utan försöka uthärda smärtan i skinkan.
Frågar barnmorskan om det ska kännas så här. Hon bara skrattar och talar om att det är helt normalt.

Nu kommer det värsta av allt. Hade jag vetat innan hur ont det skulle göra hade jag nog aldrig satt mig på den jävla bollen!
En stor medicinboll som man ska sitta grensle över. Inte så lätt när magen är i samma storlek som bollen.
I början kändes det inte så mycket. Men efter några värkar känns det som jag ska spricka på mitten och den värsta smärtan jag någonsin känt klappar mig på axeln och vill att jag ska dö.
Känns det som.
Allt detta bara för att jag ska öppna mig mera. Till slut blir jag avplockad av bollen och får äntligen vila lite på sängen.

Nu gör barnmorskan hål på hinnorna och jag känner att trycker över magen försvinner lite.
Nu får jag på mig dom "snyggaste", största och bredaste bindorna jag någonsin har haft på mig. Hur obekvämt som helst och jag är nästan mer irriterad på dom än fokuserad på värkarna.

Ännu en gång är det dags att sätta sig på helvetsbollen. Tänker att den här gången kan det ju inte vara lika farligt som förra gången men tji vad fel jag hade.
Det var ju värre!
När jag nästan tror att jag ska svimma får jag kliva av och jag får vila på sängen igen.

Nu får jag nog världens godaste milkshake. Barnmorskan säger även att dom talat om oss i fikarummet. Dom tycker att vi är så coola och lugna och att det inte märks att det är vårat första barn. Suger i mig komplimangen som en fluga på en sockerbit och känner mig stark som en oxe igen.

Nu ligger jag på sidan med ena benet upp i gynställning. Känner av lite krystvärkar men inte så farligt än. Efter ett tag får jag byta sida och nu slår dom riktiga krystvärkarna till.
Börjar trycka på och det värker. Det har blivit dags för det stora provet.
När huvudet trycker på som värst och det känns som man ska spricka upp till naveln försvinner värkarna.

Nu tar istället tanken "Ut ur mig nu!" vid och jag trycker på ändå. Till slut, vad som känns som tre timmar, ploppar hon ut.
Hon! Vi var ju helt inställda på att det skulle bli en grabb!
Men det är iallafall världens sötaste barn som kommit och en liten tår kommer på våra kinder. En underligt lycklig känsla bosätter sig i kroppen och jag är glad.

Barnmorskan syr tre stygn och jag blir avtorkad allt blod. Dags att fira med varm choklad och mackor men jag kan knappt äta någonting.
Efter en timme ungefär blir hon mätt och vägd och vi ska få komma till vårat rum.
Jag blir skjutsad i rullstol och tycker det är lite pinsamt. Kan ju gå själv men det är så skönt att bli omhändertagen.

Så efter trettiofyra timmar med värkar och en timmes förlossning var vi tre."

Det var så jag skrev ner det någon månad efteråt. Mycket har hänt sen den dagen.