Så äre fanimej

Alla andra jävla bloggar skriver insiktsfulla saker om livet, världen och allt som rör detta. Själv känns det som jag harvar på i samma gamla hjulspår och bara kommer djupare och djupare ner i geggamojan.

Nu har P varit sjuk tre veckor av sex möjliga. Jag har tagit hand om henne hela tiden, även om hennes far bara har suttit i huset mittemot. Inte en enda gång har han erbjudit sig att hjälpa till. Jo! Han har åkt och handlat saker som hon har varit sugen på eller behövt. Men man har inte fått någon som helst avlastning.
Studierna skiter sig och det känns som jag hänger upp mitt liv alldeles för mycket på denna människa.
Nu har jag frågat om P kanske ska sova där tisdag till torsdag. Bara för att få till lite välbehövlig pappatid för henne. Knyta ihop deras band lite grann.
För det första tror jag inte ett skit på att det kommer att fungera. Kommer antagligen att få ett telefonsamtal imorgon kväll om att hon vill hem igen.
För det andra så ligger det väl inte på mitt ansvar att försöka kriga ihop så att dotter och far spenderar tid tillsammans? Jag har aldrig nekat honom att träffa henne. Tvärtom. Jag har pushat så inåt i helvete på att dom ska tillbringar mer tid tillsammans, hitta på saker och bara vara.
Det hela blir en energitjyv utav stora mått.

Och så är det skolan. Min jävla förbannade velighet har slagit till med full kraft igen. När jag äntligen trodde att jag hade ramlat in på rätt bana, att jag visste vad jag ville bli när jag blir stor så har jag ännu en gång ramlat av den stigen. Fan! Så här blir det jämt!
Det ultimata för min del skulle nog vara att få bli en ambulerande vikarie i vilket yrke som helst. Att få göra totalt olika saker var tredje månad.
Eller att bara få bli pensionär och kunna ägna sig helhjärtat åt att odla saker, föda upp några djur och pyssla.
Jag hatar verkligen tanken på att arbeta. Jag vet inte varför det har blivit så men nu är det som det är. Jag vill inte arbeta. Eller rättare sagt, jag vill inte arbeta med dom sakerna som jag mest associerar med ett yrke.
Jag vill inte tjäna massa pengar. Jag vill inte bli rik. Jag vill inte umgås med folk. Jag vill inte få makt. JAg vill inte klättra på någon stege.
Jag har ett tillfredsställande rikt liv.
Klart att det finns drömmar. Det har alla. Men min dröm går inte ut på att tjäna mest i hela världen så jag kan göra vad jag vill.
Men man klarar sig tyvärr inte utan dessa förbannade papperslappar.

Och ja, till och med jag tycker att det ska bli skönt med lite sommar. Även om jag verkligen uppskattade den hårda vintern som var. Det finns ingenting som får en att uppskatta den varma årstiden så mycket som en väldigt, väldigt kall årstid.