Närå

Har nu kommit till ett stadium när ångesten över mina studier börja kännas riktig jobbig att ha att göra med. Och det är ingen slentrian-ångest som vilken fjortis som helst kläcker ur sig så fort det blir lite jobbigt. Att dom kanske är tvungna att laga mat själva eller någonting annat väldigt komplicerat. Nä, den här känns som ett tryck över bröstkorgen och det blir lite svårt att andas. Det är som man har ett spännband runt revbenen som någon drar åt. Att hjärnan dessutom snurrar tusen varv i sekund så att det blir helt uteslutet att sova är ju bara en bonus.
Googlade Hoppa av en kurs och jag är inte själv att känna så här. Jag är inte själv att ha valt fel. Jag är inte själv. Redan nu känns det lite bättre. Och än en gång står jag inför det där jävla vägskälet när det gäller att välja åt vilket håll livet ska barka.
Jag vet ju inte ens vad jag vill bli när jag blir stor. Det enda jag vet för tillfället är att det inte är just det här iallafall. Den där glädjen över att få lära sig någonting nytt har förbytts mot en otroligt stark vilja att inte ens vilja lära mig. Och det känns så jävla fel.
Synd att man inte är en jävel på att skriva för det är ju skoj. Kanske man kunde knåpa ihop någon slags roman av något slag. Ja, nu börjar mina orealistiska drömmar komma krypande också. Arvet från Amerika. Vinsten på lotten man aldrig köper. Uppfinningen man aldrig kommer att uppfinna. Livet som rusar förbi medan man sitter framför skärmen och gör allting utom det man ska göra.
För gör jag bara klart den här kursen och håller tummarna kramphårt, amputeringshårt så hoppas jag att jag får plugga nån väldigt intressant kurs i sommar och i höst.
Eller ska jag ställa mig i arbetslöshetskön? Ska Fas 3 bli mitt framtidsmål?
Jag vet vad jag ska göra för att må som allra bäst men det tjänar man inga pengar på.
Skit också...