Min älskade Farfar!

Jag har tänkt väldigt mycket på min Farfar på sistone. Speciellt en vacker solig vinterdag när jag var på väg till biblioteket efter dagislämningen. Jag visste att hade han fortfarande varit kvar i livet så hade han velat åka skidor den dagen. Han hade blivit glad i kroppen och solen hade värmt hans gamla kropp på ett behagligt sätt.
Kanske är det för att det har varit OS och jag vet vem som hade suttit klistrad framför tv-apparaten. Farmor hade gått och muttrat i sin ensamhet i köket men Farfar hade suttit framför sporten och bara motvilligt lämna platsen för att plikttroget inta kvällsmaten i köket.
Och jag vet att han skulle ha blivit genuint lycklig över alla svenska framgångar. Det hade imponerat stort på honom. Han var sån. Svårimponerad förutom när det kom till prestationer utöver det vanliga.
Det här kan jag ju bara spekulera fram eftersom han aldrig var så vältalig när det kom till såna där personliga saker.
Man skulle ha sett det på blicken och på sättet han skulle ha sagt: -Redig karl det där. Spurta från han på upploppet.
För det var någonting man kunde känna delaktighet i. Sporten. Kanske också för att man har ärvt hans svårimponerade tankesätt.
Jag fick en gång ett halsband i födelsedagspresent. Och när givaren sa att det var diamanter på så kände jag ingenting. Jag undrade bara hur fan han inte kunde känna mig efter så många år tillsammans så han visste att jag inte gillar såna där saker. Ett diamanthalsband imponerar lika mycket på mig som om du skulle säga att du har bajsat tre gånger idag. Det skulle få samma effekt, jag skulle tycka att du gjort en bra prestation att ha en sån välfungerande mage men mer skulle det inte vara.
Jag skulle däremot bli fullkomligt överlycklig att komma hem till en lagad måltid, inte pizza inräknat. Om någon har lagt ner sin själ i att laga mat till mig blir jag jävligt imponerad.
Men det kan också bero på att det aldrig har hänt och går därmed under kriteriet önskedrömmar.
Okej, någonting som har imponerat på mig? Ja, förutom sportliga prestationer. Hmm... Svårt. Jag får faktiskt återkomma i den frågan för nu är mitt huvud ockuperat med icke imponerande saker.

För att återgå till min älskade Farfar, som det var meningen att det egentligen skulle handla om, så tycker jag om att minnas honom. Jag brukar fundera vad han gör nu. Var han finns. Självklart bor han kvar i mångas minnen och hjärtan. Han var min första nära och kära släkting som försvann ur mitt liv. Han var också den som har gjort störst märke i mitt minne och mitt hjärta. Ja, förutom familjen då.
En del kan ju också ha att göra med att M förlorade sin Farfar för bara nån vecka sen.
När man tänker på Farfar blir allting som man trodde var det viktigaste i världen lite mindre viktigt. Han får bo i mitt hjärta och fortsätt vara min tankepolare ett tag till. Jag vet inte hur han var som far men som Farfar var han världens bästa.